Skriver om livet som är nu

Hej,Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva här mer än hej jag saknar lite när det här var min plattform. När det föll sig naturligt att dikta ner mitt liv här (i alla fall nästan) dagligen.  Så tänker jag göra det igen. Som om jag inte alls hållit så gott som käften här i typ ett halvår. Hej om någon är kvar.Vet ni vad? Jag skriver om dagarna. Den där boken jag fick för mig att skriva klart 2016, den skriver jag ingenting på. Den blev 100 A5 sidor (skriver i A5 för att det får mig att känna som att det ser ut som en riktig bok haha) och stannar nog så för alltid eller tills jag får känslor för den igen. Men jag skriver annat, för jag pluggar skrivande. Jag skrev inte det förra gången, men Kreativt skrivande A 30hp på Södertörns högskola. Jag skriver på beställning och andra får läsa, ge respons. Det går faktiskt bra och hjärtat klappar inte lika hårt av skräck som jag trodde det skulle. Jag vågar och fy fan vad stolt jag är över mig själv för det. Man får säga det i det här landet, man får faktiskt det.Jag har skapat en typ vardag här nu. Om än en oregelbunden sådan utan vidare rutin, förutom att jag försöker vakna 07.30. Men jag känner mig inte hemma bland tunnelbanorna och storstadsfolket, det gör jag inte. Det känns som att jag bara låtsas att jag bor här, och det gör jag väl också. Jag hänger med böckerna och texterna inuti mitt ärvda rum i Farsta, går till bussen för att ta mig till skolan ett par gånger i veckan, åker till Victor på landsbygden Ekerö så ofta jag får och kan (dvs. när han inte måste stiga upp 04.00 eller kommer hem efter tolvslaget). Jag har inga vänner, men det lider ensamvargen jag inte så mycket av. Det kommer. (Men om någon nu vill ta med mig på ett äventyr: hör av dig) Lagom tills det är dags att flytta hem igen kommer jag väl känna mig hemma här. Det är så livet är.Nu kom jag inte på något mer jag vill skriva. Någon dag ska jag lära mig att få orden att flöda. Jag övar på det. Om någon var kvar, kul att du läste. Hejdå.