Skrivuppgift 2: Konflikten

Skrivuppgift 2:  Skriv en konflikt där två personer försöker få en annan person att göra något hen inte vill. ”Ursäkta, har du tid en minut?”Han lyfter blicken från kullerstenen och möts av ett bländande leende som delar ansiktet i två. Ett falskt tandläkarblekt leende. Det sticker i ögonen. Han kisar och måste hindra sig från att flytta solglasögonen från pannan till näsan. Mannen med de till synes nyblekta tänderna är iklädd en prasslig plastjacka och gestikulerar vilt med armarna. Åh nej, inte en av dem.”Nja…” svarar han och sneglar mot armbandsuret på handleden. Det är bara tjugofem minuter kvar tills det där programmet om bönder som söker kärlek börjar.”Okej okej jag förstår, jag ska hålla mig kort”Smilfinken andas in och börjar mala på om bergsgorillornas situation utan paus, i ett enda andetag. Förklarar att de måste räddas från utrotning. Alla meningar, all fakta, allt lät så ointressant. Faktiskt visste han inte ens att det finns mer än en sorts gorilla. Han är trött efter en lång arbetsdag i butiken och vill bara djupdyka ner bland kuddarna i soffan. Sekundvisaren på klockan rör sig fort framåt. Det kliar i kroppen av att inte vara på väg.”Du, ni gör säkert ett jättebra jobb men jag måste nog gå nu” säger han i ett försök att hålla en trevlig ton.”Men inte ska du väl gå innan vi berättat klart?” stämmer en kollega till mannen in. Den nya figuren är tre äpplen hög, rund som ett äpple och har bara fyra hårstrån på huvudet. Ett i varje riktning. Dragkedjan på hans plastjacka går inte att dra igen.”Om ditt hjärta inte klappar hårt för just bergsgorillor kan du även välja att bli fadder åt en nyfödd orangutang eller schimpans” fortsätter äpplemannen.”En annan gång, just nu har jag lite bråttom någonstans” ”För endast tvåhundra kronor i månaden kan du bidra till vårt arbete att rädda dessa djur från att försvinna” säger smilfinken med en röst som får det att vända sig i magen.”Nu måste jag faktiskt gå” säger han, lite mer bestämd den här gången.”Självklart, men det här tar inte lång tid alls””Det här är alldeles strax klart””Om du bara skriver under här...”Männen varvar meningar med varandra och viftar med kulspetspennor som om de vore trollspön. Han ska bara fylla i här, en underskrift där, ge dem fullmakt till alla hans besparingar. Herregud, kan de inte bara ge sig? Han längtar efter att få öppna chipspåsen. Eftersom smilfinken och äpplemannen vägrar sluta prata gör han det enda han kommer på för att fly, springer.De tar sina jobb på största allvar och dundrar fram efter honom genom hela staden. Han kan känna hur någon flåsar honom i nacken, och någon annan i midjan. Chipsen i påsen krossas mot benen och läsken skakas om.”Vi försöker bara hjälpa dig rädda världen!”Han springer genom folksamlingar, runt hörn efter hörn och tre varv runt en fontän för att skaka av sig dem. Efter det sjuttonde hörnet blir ljudet av stegen allt svagare och till slut vågar han titta bakom sig. De är borta. Han har kommit undan och kan äntligen pusta ut. Om han skyndar sig hinner han fortfarande hem i tid för att se bönderna på TV. Samtidigt som han vänder sig om för att gå hemåt hör han en röst som säger:”Ursäkta, har du tid en minut?”