NAXOS - En reseberättelse av Sarah Johansson
Godkväll alla resefantaster! Dags att ta del av första reseberättelsen skriven av en resenär för er alla resenärer. Vi skall ta oss vidare från Antiparos till en av grannöarna i Kykladerna, Naxos. Reseskildringen är skriven av Sarah Johansson, en livsglad tjej som arbetar inom kryssningsturismen i Stockholm. Det är fantastisk färgstark och målande berättelse om den fina grekiska ön, njut! Jag känner hur den lilla båten gungar, upp och ned, fram och tillbaka. Jag måste stå i aktern av båten för att kunna koncentrera mig på att inte kräkas. Jag ber personalen om en åksjuketablett som jag desperat sväljer för att sluta må illa. Sjön är egentligen inget för mig, fast jag älskar havet. Vårt destination är sist. Det börjar med bussresa från flygplatsen på Santorini till hamnen på andra sidan ön. Jag slås av hur kargt landskapet är. När bussen klättrar nedför klippans kant för att komma ned till hamnen blandas ett vidsträckt hav med rädslan att bussen ska välta över kanten. Första stoppet med båten är Ios, alla partyglada ungdomar som barrikerat soldäcket kliver av. Helt plötsligt blir den fortsatta resan mycket tyst, ingen pratar om hur mycket de ska dricka, och hur mycket de ska “köra” denna kommande vecka. Andra stoppet är Paros och straxt efter skymtar man lilla Antiparos i horisonten. Alla öar är stora, mycket större än jag föreställt mig, karga är de också. Byarna och städerna är som små vita klumpar med lång distans mellan varandra. Som att de bara hamnat där av en slump. Träd och växter ser ut att ha blivit strösslade runt om byarna. Nu är det vår tur att gå av. De få som är kvar på båten ska äntligen få komma i land. När vi kliver av båten, blir jag besviken. Är det här Naxos? Naxos stad? Ser ut som att staden sett bättre dagar, den är nästan fallfärdig. Vi anländer precis innan solen skall gå ner. Inget folk rör sig på stan, det står ett fåtal personer i hamnen. Det är bara tomt och ödsligt. Första hotellet som bussen stannar vid är min mardröm. Hotellet ser liksom byggnaderna i staden, fallfärdiga ut. Det ligger långt ifrån staden, det ligger långt ifrån allt, omringat av åkrar. Jag och min sambo tittar på varandra, på hotellet och på de människor som går av och ska bo där. Detta hotell ligger som man brukar säga “in the middle of nowhere”. Nästa hotell vi stannar vid är där vi skall bo kommande veckan på ön. Ett hotell med god standard, precis vid St George stranden och en kort promenad in till stadens centrum.Lättnad! Naxos valdes på förhand, dels tack vare alla de fina reportagen, bilderna och att ingen i vår närhet hade rest dit innan. Det kändes för en stund som att vi var de som upptäckte ön. Det var det absolut inte, men att få känna den känslan, det är något speciellt med den. Stranden gjorde oss inte besvikna. En relativt lång strand med finkornig sand, inte så vit, men mycket fin. I fjärran kan man se grannön Paros som stoltserar mitt ute i det oändliga havet. Med vindsurfare i bukten till vänster och soldyrkare vid den långgrunda delen till höger. Vi valde den sistnämnda delen. Med ett flertal restauranger och strandbarer erbjuds det full servering på stranden. Även om denna strand räknas till en av de sämre på ön. Den är egentligen inte dålig, inte alls. Men den har konkurrens, av Plaka som ligger längre söderut vid byn Agia Anna vilken är flera kilometer lång och sanden så vit att den skulle kunna vara hämtad från Karibien. Men på St George stranden som ändå är väldigt bra kan jag gott rekommendera att ta solstolarna som tillhör restaurangen Ippokampos. De har bra service, god mat och dryck samt att för 8 euro får du två solstolar, ett parasoll samt en tillhörande säkerhetsbox. Det är smidigt att kunna låsa in telefoner, pengar och nycklar medans man går och badar. Här ska även tilläggas att det serverar den bästa, och då menar jag bästa chokladmilkshaken jag någonsin testat. Jag kan fortfarande bli sugen på just den Promenaden in till stan är behaglig. Det är en lycklig stämning i luften, den går nästan att ta på, smaka på. När vi når hamnen efter solnedgången, då är jag hemma. Folklivet sjuder bland alla de många restaurangerna som ligger utefter hamnen. Servitörer som springer fram och tillbaka mellan köket och serveringen, barn som springer runt och leker och hundar och katter som stryker omkring i hopp om att bli mätta. Detta är Grekland och det är i detta ögonblick jag blir förälskad i detta land. Soldränkta dagar släpar sig fram. Även om aktiviteten är låg och varvas av solstolen och det svalkande havet så blir det aldrig tråkigt. Det bara är och det är bara just nu. Det är många turister på stranden, flertalet olika nationaliteter och vi har inte sett en enda av de som anlände med oss på båten. Jag ligger och läser en bok, lyssnar på havets lugna omfamning av stranden, det är så fint och vänligt. Man kan nästan se hur den sträcker sig efter en kram, sådär svalkande och mjukt som bara havet kan vara mot den varma gyllengula sanden en dag i augusti. En av dagarna tog vi oss på en utflykt, vi hyrde en beach buggy. Man kan beskriva den som en fyrhjuling blandat med en bil. Från början utformad för att köra omkring på stranden, därav namnet. Den lämpar sig även utmärkt för vanlig bilväg. Vi startar och kör söderut efter kusten mot den berömda stranden Plaka. Vi passerar havet på vår högra sida medans berget reser sig på vår vänstra sida. Väl framme vid stranden parkerar vi bilen och ser två solstolar mitt på stranden och ingen annan är i närheten. Det är vi, stranden och havet. Känslan av att vara hemma kommer igen. Jag är hemma, och jag vill aldrig att detta ska ta slut. Jag blir girig och jag vill ha mer. Stranden är så lång, det ser ut som att den aldrig tar slut, den fortsätter löpa längst havet i oändlighet. Åtminstone för ögat. Sanden här är kritvit, och blir en fin kontrast med det klarblåa vattnet Färden går vidare söderut längst kusten. Vi kommer fram till en bukt, på kartan kan jag utläsa att vi är vid Mikri Vigla. Framför oss utspelar sig något otroligt vackert. Jag knäpper av många bilder på skådespelet vi får äran att se. Det är inte så speciellt egentligen, men det är bara så otroligt vackert. Mikri Vigla är känt för att vara en mycket bra plats för kite surfing. I bukten är det bra vind och det finns gott om hav att röra sig över. På andra sidan bukten syns några hus, sanden mellan husen och oss är vit och vågig, sådär vågig som sand blir när det är mycket människor i rörelse på den. Den misstycker inte, den formar sig efter allas små och stora fötter, som havet kramar sanden, kramar sanden fötterna. Det turkosblå havet sträcker ut sig och möter himlens ljusblå färg i horisonten och över detta far det segel i flera färger, både i luften och på stranden ser man dem. Den bilden fick jag äran att se då och har fortfarande äran att få se dagligen då den hänger i en stor version på väggen i vår lägenhet. Jag sitter och tittar på den ibland, tänker på den dagen och det ögonblicket. Drömmer mig bort, drömmer mig hem.Vi fortsätter åka men denna gången norrut, upp i bergen som breder ut sig i mitten av ön som en klockad kjol. Det växer mycket mer på denna ö än de andra vi sett under transporten hit tänker jag. Skogen är tät och vägen slingrar sig uppför berget. Skogen är grön och olivträden klättrar ned i varje dal vi passerar. När vi kör får man känslan av att vi åker hur snabbt som helst, vi är ganska ensamma på vägarna och vi tar ut svängarna i de skarpa kurvorna. När man slår ett öga på hastighetsmätaren så kör vi mellan 30-50 km/h. Men att sitta i en öppen bil som låter mycket och ger känslan att vi är ett med vägen och den är bara vår, ja då känns det som att det går mycket fortare än vad det faktiskt gör. Efter en dag på vägarna är vi tillbaka i Naxos stad för ännu en ljum sommarkväll med god mat i mängder, här snålas det inte med portionerna. I staden finns gott om restauranger och tavernor. Alla ligger i princip uppradade längst hamnen. Ett tips är att äta friterade köttbullar på Meze2. Veckan lider mot sitt slut och jag reflekterar över det vi sett och upplevt här. Det jag tänkte när vi anlände gjorde inte denna ö någon rättvisa. Naxos visade oss så mycket mer. Arkitekturen, stränderna, människorna, maten, solen, havet, berget och chokladmilkshaken Jag är glad att vi valde just Naxos. Jag känner mig stolt över att kunna rekommendera detta resmål till andra. Resan är lång, men det är värt det. Vi valde att kombinera en vecka på Naxos med en vecka på Santorini. Att resa så långt som till Naxos för bara en vecka, tror jag tar udden av det hela. Känslan blir istället att resan tar upp en stor del, eftersom flygresan till Santorini tar ca 4 timmar och båtresan tog ca 3,5 timme. Nu åkte vi med en liten båt som stannade på andra destinationer, men när vi åkte från Naxos och vidare till Santorini åkte vi med Blue Star Ferries som tog ca 1,5 timme och det gungade inget alls, dessa färjor är i samma storlek som de färjor som trafikerar Stockholm-Helsingfors. Så ett tips är att var borta i 10-14 dagar och kombinera med andra öar i regionen. Väljer ni en semester på Naxos kommer ni inte ångra er! Tack Snälla Sarah för din fina reseberättelse från Naxos! / Lisa, MyTravelStory