1 av 500 av 3000.

Djupa tankar, utan avslut. För allt jag tänker på är hur mitt liv ser ut om dryga två månader. Har flytten blivit en sann dröm eller lever jag kvar i bubblan - som jag nu för tillfället hatar mer än den mörkaste ångesten. Jag kan alltså inte tänka klart. Väntar på ett samtal som kan förändra min livsgnista totalt. Under ett dygn uppe i sälen träffade jag så många människor som jag kände mig trygg med. Tänk er själva. Man umgås i cirka 24 timmar sen ska man säga hejdå med tanken av att man aldrig mer kommer se dom. n å g o n s i n. Tänk hejdået efter fem månader. Men tänk med minnen. Det har varit min dröm i flera år att få jobba i sälen med personer som är precis som mig. Nu när jag är halvvägs, jag blev utvald, 1 av 500 av 3000. Det är mer än halvvägs, men jag är inte framme än. och frågan om jag kommer komma ända fram har än inte något svar. Istället äter den upp mig innifrån och jag grips av minipanikattacker. Livets liv. "Jag kan inte ha kul förrens jag vet säkert" tänkte jag varje gång mina vänner frågar om vi ska hitta på något. Bubblan jag levde i har förvandlats till tjocka murar, och jag kan inte leva normalt förrens jag vet. "jag är inte riktigt mig själv, känner liksom inte igen mig själv" skrev jag till min bästa vän igårkväll när jag inte kunde dölja för henne hur jag egentligen mådde. hon märkte att det var något. Men egentligen visste jag ju att bubblan har förvandlats till en tjocktjock mur. Jag borde vara stolt, jag är ändå 1 av 500 av 3000. Men det var bara en början för mig.