Men sanningen är nog att jag vill vara med honom.

för en sak jag är så trött på är när andra ska säga till mig vad jag ska göra. Andra. Andra som sitter säkert i sin båt utan att ens sjunka det minsta. De som har någon att komma hem till. Varje dag. Varje kväll. För det enda man pratar om är ju problemen, bristerna & det som kanske slavar lite extra just där för stunden. ”Han svarade inte på tolv timmar”kom jag på mig själv att säga. ”Äh det får räcka nu, tänket inte vänta nå mer” varpå de andra svartarbete att han är dum i huvudet, vill han ta med dig ska han visa det det. Tydligt. Han ska vilja vara med mig, om inte varje dag - så varje vecka. Samtidigt som orden från de andra ekar om och om igen tänker jag på de fina stunderna, hemma hos honom. Krock. Väljer att knappt svara de andra. Det enda jag får fram är ett tyst ”vi får se, jag vet inte ens vad ens själv vad jag vill” men sanningen är nog att jag vill vara med honom.