Livet ut?

Text ifrån min Instagram idag: Ibland kommer det som en käftsmäll. Jag skäms inte, jag skäms aldrig över den jag är. Över att jag har en psykisk sjukdom. Jag skäms inte över att jag varit sjukskriven. Jag skäms inte över att jag ibland ligger i fosterställning och förlorar förmågan att ta hand om mig själv. Men ibland kommer den där fucking käftsmällen. Den smällen där jag går ifrån glad och nöjd med tillvaron, till att tanken slår mig; att jag faktiskt är sjuk. Jag kommer förmodligen vara sjuk resten av mitt liv. Jag har levt 20 år, och har redan gått igenom ett helvete med mig själv. Jag har så många år kvar, och tanken att veta att jag kanske kommer gå igenom ett värre helvete skrämmer mig. Tanken att psykisk ohälsa aldrig ska bli accepterat skrämmer mig, för jag vill inte att mina framtida barn ska behöva skämmas över sin mamma. Kommer jag kunna leva ett normalt liv någon gång? Kommer jag behöva åka på psyket igen? Att veta om att jag inte kan påverka mitt öde mer än jag redan gör; skrämmer mig. Trots att jag gör ''allt rätt'' för att jag ska kunna må bra, så kan jag tappa makten ändå. Jag kan ändå tappa makten över min kropp, mitt huvud. Jag är oftast stolt över mig själv. För att jag orkar, för att jag kämpar. Men i sånna lägen där jag börjar reflektera över vilket helvete jag gått igenom, så blir jag så tacksam över hur mina närmsta orkar. Hur min älskade Erik, orkat bära mig på sina axlar och samtidigt ta hand om sig själv, vår lägenhet, två katter. Han har som 20 åring fått se sin sambo tappat förmågan att ta hand om sig själv; han har burit oss båda på egen hand stundvis. Och jag kommer aldrig kunna tacka honom nog för det. En käftsmäll går över, det gör ont, kan svida och kännas lite obehagligt ett tag efteråt. Som tur är. Jag kommer förmodligen inte känna såhär ikväll. Men det är okej. Det är okej att vara rädd, för det är jag. Jag är livrädd över att jag och denna sjukdom ska leva tillsammans för evigt. Men en dag kanske vi vaknar upp tillsammans, och är sams. Förhoppningsvis hittar vi vår väg, och trots motgångar, så hoppas jag att vi alltid fortsätter framåt. Shit. Idag var verkligen en sån dag där mina dagliga ''dagdrömmar'' om framtiden, krockade med mitt övertänkande. Jag insåg, att jag är sjuk. Jag vet att jag är sjuk, jag har en sjukdom, en diagnos. Det är jag fullt medveten om alla dagar i veckan. MEN, det slog mig på ett helt annat plan idag. Jag kommer leva med detta resten av mitt liv. En dag kanske detta inte bara påverkar mig, min familj, Erik och hans familj till en viss gräns. Det kanske påverkar våra framtida barn? Mitt fasta jobb, min dröm om att bli en av världens mest framgångsrika makeup artister - kanske går helt åt helvete pga ett skov? Jag kanske skickar vidare generna för sjukdomen till våra barn? Tusentals tankar snurrade i mitt huvud. Jag satt och tränade en svart sotning på mig själv och lyssnade på podcasts. Och helt plötsligt brister jag ut i gråt och förstör hela sminkningen. Jag gråter tills jag skakar och känner hur ångesten bara sköljer över mig. Jag accepterar den jag är, men det känns någonstans som att jag endast har accepterat det i nuet. Det kändes riktigt, riktigt jobbigt att inse att jag kanske kommer vara sjuk i denna skiten i resten av mitt liv. Du kan ha bipolär sjukdom utan att märka av den om du har tur, du kan alltså bli symptomfri. Men tanken, av att jag kanske kommer vara just sjuk, ha symptom - den fick mig att vilja fly från allt. Men jag gjorde inte det. Jag torkade tårarna, tog bort sminket, skrev ett inlägg på Instagram och sedan fick det vara nog. ''Kanske'', ''tänk om''Framtiden får utvisa det. Jag ger aldrig upp, aldrig.