279

Cyklade till Hagaparken häromdagen. Satte mig i solen och läste The Good Terrorist, åt vindruvor, tog av tjocktröjan, drog på mig den igen när molnen så småningom skymde solen, tittade på familjer som spelade kubb och hundar som drog i kopplet. Tänkte på parken som agerat kuliss åt så mycket genom åren och kände mig sentimental och rivig och varm i bröstet; som man så lätt gör när bakisångesten är som värst och solen som varmast på ryggen.  I Bellevueparken har jag varit sju år och plockat röda kastanjelöv från marken. Fått det berättat för mig att anledningen till att träden fäller sina blad är för att näringen som bladen samlat på sig under sommaren används som näring åt trädet under vintern. När klorofyllet absorberas skiftar löven färg och faller till marken, så att trädet kan överleva vinterkylan. Här har jag varit nio år och spelat brännboll på grässlätten i början av juni. I shorts och linne har jag slängt ifrån mig slagträt efter att ha träffat tennisbollen och sprungit fort, rundat första konen, kastat en snabb blick mot bollen som susat genom luften från ena utelagsmedlemmen till den andra. Känt hur håret klibbat mot kinderna när jag rundat den andra och tredje och fjärde konen och gjort ett glädjeskutt in i mål. Jag har varit tolv år och stått mitt emot killen jag var hemligt kär i, räknat till tre och böjt mig fram för att snudda vid hans läppar. På två sekunder var det klart och en fuktig hand fattade tag i min. -Lovar du att inte berätta för någon i klassen? frågade jag. På berghällen med utsikt över Brunnsviken har jag varit femton år och druckit mig rusig på sötsliskig cider. Sett solen försvinna bakom träden i takt med att engångsgrillens kol sakta slocknat. Efteråt har jag trampat hem på en vinglig cykel och känt mig oslagbar som man gör när det är sommarlov.  I Hagaparken var jag arton år och samlade fortfarande på röda kastanjelöv som ligger pressade i tjocka, inbundna böcker i bokhyllan. Fickorna fyller jag ännu med lena kastanjer som jag sparar långt in i januari när jag tänker och längtar efter det gula, röda, orange, gröna Hagaparken som jag tycker väldigt mycket om.Jag är nitton år och ligger i gräset och tänker på studenten och framtiden och mjuka läppar. Breder ut mig på filten och dricker upp termoskaffet. Är själv för första gången på länge, men absolut inte ensam. På andra sidan Hagaparken väntar Veronica i ettan i Råsunda. Hon kokar kaffe och lyssnar medan jag pratar, raljerar, ältar, skrattar. Fyller på min kaffekopp och säger att jag är bra. Vi bestämmer oss för att ses i Hagaparken nästa gång solen skiner på oss.