10 april - sam

Long time no see. Jag är numera mamma till två barn.  Det var ett tag sen sist. Det kändes inte mer än rätt att passa på att njuta av min lilla nyfödda och insupa så mycket jag kunnat av honom. Dock känner jag att det börjar bli dags att komma tillbaka till verkligheten och jag saknar dessutom att skriva. Och vad passar inte bättre då än att köra igång efter semestern med ett förlossningsinlägg?! Mitt sista inlägg innan förlossningen skrev jag den 6 april. Då hade jag precis varit på igångsättningssamtal och fått en tid dagen därpå för att sätta igång förlossningen. Jag kom hem och var överlyckligt nervös. Jag förberedde det sista och såg till att allt var packat i förlossningsväskan. Tog en lång varm dusch och gick sedan och la mig bredvid Niki. Min sista natt som mamma till bara honom.. Jag kom till förlossningen kl: 08.00 sharp och stod som i givakt utanför dörren, hög på adrenalin och aspepp. Jag fick slå mig ner i väntrummet och blev sedan sittandes där ganska länge. Det kom och gick blivande mammor på löpande band som blev hemskickade eller inlagda och jag började känna en klump i magen. Jag hade verkligen ingen lust att bli hemskickad.  Men, min magkänsla stämde. Förlossningen var full och läkaren tyckte att jag kunde gå hem och få en ny tid dagarna därpå. Jag blev helt knäckt. Dels hade jag ställt in mig på att det var idag det skulle sätta igång, jag skulle äntligen få träffa min son. Men jag var också livrädd och hade varit i flera veckor. Rädd för att min diabetesdiagnos och mina höga/låga värden skadade honom i magen. De sista 3 veckorna vågade jag knappt sova på nätterna, rädd för att jag inte skulle märka om han slutade röra på sig. På grund av sömnbristen kände jag mig helt slut och ville inget annat än att han skulle komma ut. Men.. Jag fick snällt åka hem och vänta på en ny tid och redan några timmar senare samma dag fick jag en tid den 8e kl: 09.00. Jag skulle bara behöva stå ut en natt till.  Torsdagen den 8 april var min magkänsla betydligt bättre och jag blev inlagd efter bara några timmar. Covidtest togs i samband med att jag fick komma in på mitt rum tillsammans med kanyl och blodtryck med mera. Jag blev uppkopplad på CTG för kontroll av lillebror och allt såg bra ut.  Jag fick information om hur igångsättningen skulle gå till men på grund av att förlossningen fortfarande var full fick jag inte börja med cytotecshotarna direkt då man inte visst hur snabbt jag skulle komma igång.  Processen var: cytotec upplöst i vatten varannan timme. Efter ca 6 doser om inget hänt överväger man att sätta en ballongkateter för att vidga livmodertappen. Alltså för att hjälpa kroppen att öppna sig.  Inlagd Min första shot cytotec. Min sista bild med lillebror i magen.  Vid 06 på morgonen den 9 april fick jag min första shot och kunde ganska snabbt känna att sammandragningarna kom tätare och blev mer intensiva.  Jag fortsatte med shotarna hela dagen och arbetade med värkarna som kom och gick. Vid 22-tiden togs beslutet att man skulle sätta en ballongkateter då inte särskilt mycket hade hänt efter cytotecen. Ballongkatetern funkar på så vis att en liten plastslang förs upp i livmodern och fylls sedan med vatten så att den fastnar mellan bebisens huvud och livmodern. När man sedan är ca 3-4 cm öppen faller ballongen ut och då brukar förlossningen komma igång ordentligt. Att sätta in den gick relativt fort och gjorde absolut ont men det var fullt hanterbart. Däremot kom värkarna igång ganska snabbt efter att den sats in och natten spenderades därför med att ta varje värk och andas efter bästa förmåga. Vid 02 kom en sköterska in och gav mig en dos morfin för att jag skulle få vila och sova lite. Jag hade ju vid det laget arbetat med värkar i olika smärtgrader sedan första shoten på morgonen drygt 16 timmar tidigare. Det kändes otroligt skönt att få slappna av lite och kunde hämta lite energi inför det som komma skulle. Vid 09 morgonen därpå den 10 april när jag gick på toaletten trillade ballongen ut. Jag ringde lite chockat på sköterskan som kom och konstaterade att förlossningen var igång. Jag fick packa mina väskor och ringde till min pojkvän för att infa om att jag var på vägen till förlossningen och att han ÄNTLIGEN fick komma. Han blev såklart så glad och slängde sig i bilen.  Jag tog mina väskor och började promenera bort mot förlossningen. Det är något speciellt med att föda sitt andra barn. Man vet vad varje steg är påväg mot. Jag gick där i korridoren med ett stort flin på läpparna. Det var dags att träffa lillebror.  På förlossningsrummet. Eftersom vattnet inte hade gått tog man hål på fosterhinnorna direkt när jag blivit inskriven på förlossningen runt kl: 10.15 och då satte värkarna igång på allvar. Det tog max 5 minuter innan jag bad om lustgas haha. Det är utan tvekan helt magiskt skulle jag vilja påstå. Jag jobbade med värkarna i drygt en timme med hjälp av lustgasen innan barnmorskan tyckte att jag skulle ha epidural. Som tur var fanns det en narkosläkare inne på förlossningen som ganska snabbt kunde komma in för att lägga den och sedan dröjde det inte många minuter förrän jag kunde sitta upp och även fick i mig några pannkakor som jag tjatat om. Förra gången jag fick EDA (epidural) hade jag, vad jag tyckte en positiv upplevelse trots att värkarna stannade av och man behövde sätta värkstimulerande dropp etc. Denna gången var dock något helt annat. Jag fick för första gången uppleva krystvärkar vilket var helt otroligt. Efter att jag fått EDA vid kl: 11.30 gick allt ganska fort. Jag hade dock ingen aning om att det skulle gå så fort som det faktiskt gjorde. Jag minns att jag sa till min barnmorska att jag tyckte synd om henne för att hon fick göra allt grovarbete men att hon inte skulle få hänga med "over the finish line" och träffa min son eftersom hon gick av sitt pass 15.00. Hon skrattade mest åt mig och sa att vi får se. Hon hade självklart betydligt bättre koll än mig haha.  När klockan var drygt 13.00 började jag känna ett enormt tryck nedåt. Det kändes (ursäkta ordvalet) som att jag när som helst skulle skita ner mig. Jag sa till min pojkvän att ringa på larmklockan för bebisen är påväg NU. Barnmorskan kom in med ett stort leende på läpparna och sa "Jag hade på känn att jag skulle få träffa lillebror." Och tji fick jag. 7 minuters krystvärkar och sedan kom han, Sam. Född den 10 april kl: 13.19, 50 cm lång och 3670 gram tung och alldeles alldeles självklar.   Sam <3 Förlossningen var en dröm och jag är så så glad över att jag fick uppleva det som så många pratat om, krystvärkar. Det är en helt otrolig känsla att känna att kroppen vet precis vad den ska göra. Den jobbade helt av sig själv och möjliggjorde för mig att verkligen kunna vara med stunden när Sam kom ut. Min sambo fick vara med i två timmar efter förlossningen och vi försökte ta vara på tiden på bästa sätt. Vi pussade på Sam, käkade de berömda mackorna och ringde givetvis en väldigt stolt storebror på facetime. Eftersom jag har fick diabetes under graviditeten var vi tvungna att stanna kvar på BB minst ett dygn för att kontrollera Sams blodsocker som var alldeles för lågt när han kom ut. Han fick lite extra mat i form av ersättning för att hans socker skulle höjas och redan efter ett dygn låg han så pass bra att vi äntligen fick åka hem!  Idag fyller Sam två månader. Helt galet att tiden gått så fort. Jag förvånas fortfarande över att man kan känna en så otrolig separationsångest när det är dags att gå upp en blöjstorlek haha. Jag försöker njuta av tiden på bästa sätt men det är tufft och jag kommer på mig själv med att längta efter nästa månad och nästa utvecklingsfas. Speciellt med tanke på att vi haft en konstant skrikfest sedan han kom. Vi misstänker eventuellt kolik men försöker att inte övertänka för mycket utan tar varje dag som den kommer. Nöjd är jag iallafall att ungen verkar gilla att sova nattetid för än så länge har han varit sjukt generös och langar 5-6 timmars sömn på raken de flesta nätter. Jag tar tacksamt emot! Med det sagt är det dags att bjussa på bröst. Jag ska skärpa till mig och bli lite bättre på att uppdatera framöver. Det är bara att vänja sig vid det hektiska liv som det faktiskt är att vara tvåbarnsmorsa. Puss & hej!