Kapitel 10: en tid att andas ut

Drygt 3 månader efter att min lillasyster fötts flyttade hon och mamma till ett hem för missbrukande mammor med barn.  Jag brukade åka dit och hälsa på och jag minns att jag tyckte att det var mysigt, men också lite konstigt.  Jag hade svårt att förstå varför jag inte fick bo med min mamma såsom min lillasyster fick. Ibland undrade jag om hon inte älskade mig lika mycket. Samtidigt var det skönt att vara hos fosterfamiljen. Än så länge var det min trygga plats och där kunde jag andas ut.  När jag var 9 år började jag i en teatergrupp som hette SommarScen Österlen. Det var det roligaste jag visste. Det var också en plats där jag fick lov att slappna av. Ingen kände mig. Jag kunde springa barfota i gräset och leka och för en stund kunde jag glömma min verklighet.  Att spela teater har jag gjort så länge jag kan minnas. När jag var liten spelade jag i mitt huvud. Jag låtsades vara någon annan. Jag fantiserade ihop min verklighet och i den mådde jag bra. I den levde jag med min familj, min riktiga mamma och min riktiga pappa. Vi var lyckliga. Därför tror jag att teaterverksamheten blev ännu viktigare för mig. Jag fick vara någon annan. Jag fick spela en roll och för en stund kunde jag lägga mamma bakom mig. Jag kunde glömma mitt liv och njuta av ett annat. Det var en tid för att andas ut.