kapitel 11: 10-årskalas på Pizza Hut

Jag satt på tåget från Simrishamn till Malmö, påväg för att hälsa på mamma och min lillasyster. Det skulle bli en speciell helg, min födelsedagshelg. Det var bestämt att jag, min mamma, lillasyster, farmor och morfar skulle gå och äta på Pizza Hut för att fira att jag fyllt 10 år. Jag minns att jag längtade. Jag brukade alltid längta efter de speciella helgerna med mamma. När hon var frisk var de helgerna de bästa. Vi brukade alltid äta min favoritmat, köpa godis, mysa och gå på stan. Jag fick för några dagar livet jag alltid önskade mig. Samtidigt hade jag alltid en klump i magen varje gång jag satt på tåget. Hur mådde mamma? I vilket skick var hon den här gången? Jag brukade titta ut genom fönstret på tåget för att försöka få en snabb blick av henne innan jag hoppade av. På så vis kunde jag förbereda mig på hur jag skulle hantera henne när vi sågs. Jag minns att jag brukade stålsätta hela kroppen, hålla andan och granska henne från topp till tå.  Fredag eftermiddag. Där stod hon, med lillasyster i vagnen. Hon verkade lugn. Hade hon mycket smink? Jag gick av tåget på Persborg och vi gick mot varandra. Hon böjde sig ner och gav mig en puss och en kram. Hon luktade mamma. En blandning mellan mycket parfym och cigarett. Jag brukade tycka att hon luktade gott. Vid första anblick verkade hon okej. Skönt. Hon tog mig i handen och vi promenerade hem till hennes lägenhet. Hela kvällen var jag otroligt pirrig. På lördagen skulle vi fira min födelsedag. Kvällen som jag minns den var lugn. Vi tittade på film och jag somnade tidigt i hennes säng.  Födelsedagen. Så fort jag vaknade på morgonen märkte jag att något var fel. Mamma var fumlig, mumlade och när hon sminkade sig fanns det inget stopp. Jag kände hur magen knöt sig. Inte idag. Idag var ju min dag. Min lillasyster som var 1,5 år vid tillfället var mycket svårare att ta hand om nu än när hon var nyfödd trots att jag nästan var 2 år äldre. Jag minns hur mamma stod i köket och pillade med något i ett skåp samtidigt som hon sa något osammanhängande. Jag försökte säga till henne att vi måste skynda oss. Taxin var redan här.  Vi lyckades ta oss ner till bilen och taxichaffören hjälpte oss in med vagn och lillasyster. Jag minns att jag skämdes. Jag skämdes över hur min mamma satt och somnade. Jag skämdes över hur det måste ha sett ut. Med gråten i halsen och tårarna brännandes bakom ögonlocken klev jag ur taxin och in i armarna på min farmor. Äntligen var jag trygg. Åtminstone trodde jag att jag var det.  Där stod vi på en bakgata mitt i Malmö och min mardröm blev plötsligt om möjligt ännu värre.  Min morfar tittade ner på mig och skrek: ”Vad är det för fel på dig? Kan du inte ta bättre hand om din mamma? Varför håller du inte koll på henne?”  Orden slog mig i magen och jag kände hur hela min värld snurrade. Det var mitt fel. Varför hittade jag inte drogerna? Varför stoppade jag henne inte? Hur kunde jag låta detta ske?  Det som skulle bli den bästa födelsedagen kom att bli en dag jag aldrig kommer att glömma. Skammen jag kände över att jag inte kunde ta hand om min mamma känner jag än idag. Känslan av att svika min morfar. Och min mamma. Den var outhärdlig. Jag hade förstört deras dag på min födelsedag. Hur skulle de någonsin kunna förlåta mig?  Vi skiljdes där på bakgatan. Min morfar stormade iväg. Mammas kontakt på socialen som alltid ställt upp och hjälpt oss genom åren kom ner på gatan och jag och min farmor fick komma upp till henne för att få lite lugn och ro. Min mamma försvann med min lillasyster. Kvar blev jag, sittandes i min farmors knä. Det kändes som att jag hade blivit stampad på. Som att någon hade slitit mig i tusen bitar. Jag spenderande resten helgen hos min farmor. Full och tom på känslor på samma gång. Jag kunde inte glömma min morfars ord. Min farmor gjorde och sa givetvis allt för att övertyga mig om att han hade fel och att det absolut inte var mitt fel.  Men jag kunde inte skaka av mig händelsen. Än idag har jag svårt att tänka tillbaka på den dagen. Skammen och förnedringen jag mötte som tillsammans med ett enormt dåligt samvete och sorg skapade ett svart hål i mig. Ett hål jag bär med mig än idag.