kapitel 2: 29 maj - 1989

Den 28 maj, kl: 23.00 gick vattnet i en liten lägenhet ovanför Elimkyrkan i Bodafors, Småland. Min mamma som vid tillfället hade blivit dömd till skyddstillsyn för en stöld fick flytta runt för att kunna vara så nära min pappa som möjligt som just då satt på Roxtuna fängelse i Linköping. Mamma hade några dagar tidigare varit och hälsat på honom och blivit lovad att de skulle köra min pappa till förlossningen så fort det var dags vilket hon också gjorde så fort vattnet hade gått. Mamma som endast var 23 år gammal och som inte hade något direkt skyddsnät spenderade dagarna hos en stödfamilj som tog hand om henne. Och en liten stund efter att hon ringt fängelset kom stödmamman i familjen och hämtade henne för att köra henne till förlossningen. Klockan 09.40 på morgonen den 29 maj föddes jag. 49 cm lång och drygt 3000 gram tung. Mamma slutade missbruka heroin drygt 3 månader in i graviditeten vilket kan ha hjälpt till med att jag inte blev sjuk på samma sätt som många andra barn blir. Jag var en välskapt liten bebis. Med på förlossningen var barnmorskan och mammas stödmamma men ingen pappa. Runt klockan 13 kom min pappa till BB med två vakter från anstalten. De hade missat att berätta för honom att jag skulle födas.  Han fick spendera totalt 4 timmar med mig och min mamma på BB efter att ha hotat av sig sin handfängsel, innan han åkte tillbaka till anstalten igen. Och min mamma var själv igen, men med en nyfödd dotter. 1 månad senare när min pappa släpptes från fängelset flyttade han med oss till Bodafors där han fick arbete på en gård. Vi spenderade en kort men enligt mamma ganska bra tid i Småland innan min pappa beslutade sig för att vi skulle flytta ner till Malmö där vi fick bo i en lägenhet min morfar ägde. Där tog det kriminella livet fart för mina föräldrar igen som livnärde sig på att sälja droger. Vårt hem var som för många andra missbrukare och langare en öppen dörr där vänner och bekanta kom för att köpa ett gram eller bara umgås. Precis som i många andra missbrukande hem där barnen kommer i kläm så hamnade även jag i skuggan av drogerna. Jag hade det jag behövde. Kläder, mat och det som vad nödvändigt för ett barn, men jag har förstått i efterhand att den psykiska och fysiska närheten inte var särskilt närvarande. Min mamma minns speciellt ett tillfälle när jag var runt 6-7 månader och satt i hallen bland alla bekantas skor. Jag satt för mig själv och pillade på skosnörena. Rent spontant är det för mig inte något jättemärkligt då jag tänkt att skosnören kan vara ganska spännande för en 6 månaders bebis, men att höra mamma säga att hon får ångest av att tänka på det får mig att förstå att verkligheten gjorde situationen så mycket värre än vad den verkar. En dag i början på 1990 när jag var drygt 7 månader gammal hittade mamma mig med vitt skum i munnen. Hon inser ganska snabbt att jag fått i mig tabletter som är livsfarliga och tar mig till akuten. Där magpumpas jag, inte ens ett år gammal och kontrolleras noggrant av läkarna. Mamma har i efterhand tänkt att det nog var sjukhuset som larmade polisen om vår livssituation men inget hände där och då och jag fick följa med mamma hem igen. Under tidig vår det året höll polisen span på mamma och pappa som fortsatte sin droghandel och en dag i en korsning i centrala Malmö slog de plötsligt till och grep dem båda två.  Mamma, förtvivlad som hon var frågade efter mig och förklarade att hon måste hämta sin dotter. Polisen svarade: Ja du, Marie. Henne kommer du inte se på länge..