Kapitel 20: flytta hem

När jag hade vaknat upp på sjukhuset, pratat med psykolog, läkare och mina fosterföräldrar var det dags att åka tillbaka till fosterhemmet. Jag minns känslan som otroligt kylig. Jag kände mig nästan isolerad från allt och alla. Mina andetag kändes tunga och jag minns att jag nästan fick kämpa för att sätta ena foten framför den andra.  Jag klev in genom dörren och hela min kropp fylldes med ångest. Jag klarade inte av att möta känslan i huset, doften eller ljuset. Det blev ganska snart klart för mig att jag var tvungen att ta mig loss. Flytta. Jag visste inte vart, eller hur men jag kände att jag inte skulle överleva om inte något förändrades.  Tidigare försök gjorda av vuxna omkring mig hade misslyckats. Människor hade svikit, lämnat mig och vänt ryggen till. Och jag hade tigit.  Nu kunde jag inte tiga längre. Jag kunde inte vända mig själv ryggen, jag kunde inte svika mig själv eller lämna mitt liv.  Vi samlades i ett möte med socialen som frågade hur vi skulle ta oss vidare. Vad krävdes för att en förändring skulle ske?  ”Jag vill flytta, till en egen lägenhet. Jag måste flytta.” Jag hörde mig själv säga orden och höll andan i väntan på svar. Efter diskussioner och om och men blev min önskan sann. Jag skulle få flytta. Jag skulle få bo själv, med mig själv som trygghet. Jag skulle vara min egen. En våg av lätta andetag sköljde över mig. Jag kunde äntligen andas ut. Jag skulle flytta hem. Min väns mamma hade sedan tidigare en liten etta som låg centralt i Simrishamn och som för tiden stod tom. Efter lite pusslande fick jag hyra den i andra hand med ekonomiskt stöd från socialen då jag endast var 17 år gammal.  Socialen skulle bistå med stöd för hyran, samt kostnader för mat, hygien och kläder. Jag hade aldrig riktigt hanterat pengar själv tidigare och hade inte direkt fått lära mig särskilt mycket heller så det blev en tuff start och många kvällar med snabbmakaroner innan jag fick lite koll på hur länge mina pengar skulle räcka och till vad.  Det var en enorm lycka att äntligen få bo själv. Samtidigt kändes det ledsamt och sorgset att relationen och situationen med mina fosterföräldrar blivit vad den var. Jag kände en skuld över att berätta för dem att jag inte ville bo kvar hos dem. Jag kände mig otacksam efter alla år jag fått bo under deras tak.  Men jag var också arg. Otroligt arg över att de hade låtit mig må så dåligt. Över att de som vuxna inte hade försökt förstå mig, att de inte hade tagit mitt mående på det allvar det faktiskt var. I deras värld var jag en obstinat tonåring som var elak. Som inte lyssnade, som bråkade och ställde till problem.  I min värld höll livet på att rinna ut mina händer. Jag höll på att dö och ingen ville hjälpa mig.  Känslan som kom över mig när jag flyttade in i min lägenhet var frihet. Och en enorm hemkänsla. Trots att jag inte hade några egna möbler, ett fåtal prydnadssaker och att kylskåpet ekade tomt hade jag aldrig känt mig mer hemma.  Jag kunde stänga dörren om mig, slappna av och veta att jag skulle slippa bråk och fientlig tystnad. De första veckorna var likt en dröm. Jag kände mig lycklig. Det var sommar och jag spenderade tiden på teatern med mina vänner. Repeterade och läste repliker inför premiären av vår stora sommaruppsättning. Samtidigt sommarjobbade jag och tiden tycktes gå otroligt fort. Snart kom sommaren och jag började andra året på gymnasiet. Jag hade vid det här laget bytt inriktning och skulle börja i musikalklassen tillsammans med några av mina teaterkompisar. Livet kändes fulländat. Men så kom hösten och med den kom mörkret, rutinerna och ensamheten. När skolan var slut för dagen åkte mina vänner hem till sina föräldrar. De åt middag, fick hjälp med sina skoluppgifter och kanske umgicks de framför tvn en stund. Jag gick hem till mig lägenhet. Ensam. Jag lagade min mat och åt den. Ensam. Jag tittade en stund på tv och försökte plugga innan jag gick och la mig. Ensam.  Ensamheten tog dock en annan skepnad än den gjort tidigare. I huset med fosterfamiljen kände jag mig ensam trots ett hus med människor. Nu kände jag mig ensam på grund av tystnad, bristen på människor men också på grund av ett eget val. Den ensamheten var på något sätt lättare att handskas med.  Med det sagt kändes det fortfarande ledsamt. Det kändes som att jag straffades för att jag nu för första gången satte mig själv i första rum. Kontakten med mina fosterföräldrar glesades ut mer och mer. Kanske för att de var trötta efter alla år. Kanske brydde de sig inte liks mycket? Kanske för att jag själv valde att slopa kontakten?  Jag vet inte, men faktum var att jag stod ensam. On my own. Jag var tvungen att hitta mod och ork för att ta mig vidare. Att gå i skolan, sköta läxor, ta hand om ett hem, laga mat och vara tonåring är svårt. Med en trasig bakgrund blev det ännu svårare. Skolan blev ofta lidande och många gånger struntade jag i lektioner och åtaganden.  Jag hade dock en väldigt fin vänskapskrets. Vänner med familjer som brydde sig. Vänner som skötte skolan och som var stabila och kärleksfulla. Visst var vi alla tonåringar med allt drama det för med sig men de var en stor anledning till varför jag lyckades ta mig igenom gymnasiet relativt välmående. Trots att det i mångt och mycket var svårt att bo ensam vid så ung ålder är jag än idag glad över att jag stred för mitt välmående. Jag har lärt mig otroligt mycket av att bo ensam och är tacksam över att jag lyckades så bra som jag gjorde. Långt ifrån fläckfritt men jag gick levandes ur situationen och är jag glad över varje dag.