Kapitel 24: återfallen

När jag var liten var min mammas återfall en ständig skräck. En konstant oro som letade sig igenom kroppen likt ett virus. När telefonen ringde och mina fosterföräldrar berättade att min mamma tagit ett återfall kändes det som att jag tappade andan.  Min värld försvann under mina fötter och jag trodde jag aldrig skulle kunna resa mig upp igen. ________________________________________________ I och med den enorma smärta varje återfall åsamkade mig lärde jag mig snabbt att hitta en överlevnadsstrategi. Det var det enda sättet jag kunde fortsätta vakna upp på morgonen. Min strategi tycktes vara enkel: förbered dig på det värsta och tänk aldrig positivt.  Jag hade insett att genom att alltid vara förberedd förmildrade jag chocken. Varje telefonsamtal mina fosterföräldrar fick där jag inte kände igen numret var per automatik numret från socialen, avgiftningen eller fängelset. Jag stålsatte mig varje gång, helt säker på vad jag snart skulle få veta. På så sätt blev varje telefonsamtal som inte handla om mamma en chans till att andas ut för en sekund.  När vi skulle ses hade jag nästan skapat ett scenario i vilket mamma var påverkad och jag tvingades åka tillbaka till fosterfamiljen. Jag var så säker när jag satt på tåget att det i sig nästan var en chock när mamma faktiskt mådde bra.  Att aldrig tänka positivt är svårt. I synnerhet med tanke på att vi människor alltid hoppas oavsett vad som händer. ”Hoppet är det sista som lämnar en människa.”  Men, efter år, månader, veckor och dagar av konstanta svek, lögner, försvunnet hopp och brist på kärlek var det inte längre så svårt. Det har nästan kommit att bli en del av mig. Tänk aldrig positivt. För i samma sekund som jag slås av en hoppfull tanke raseras den av ett iskallt svek.  Jag tänkte alltid det värsta. Varje möte eller helg med min mamma var den sista. Det var min utgångspunkt. Detta är sista gången jag ser henne.  Idag känner jag en enorm sorg över att min kropp och mitt psyke ständigt levde i mörker. Att jag inte vågade hoppas eller tro. Att jag aldrig tillät mig själv att vara lycklig, om så bara för en minut.  Ibland kan jag klandra mig själv. Kanske är det mitt eget fel att jag mått så dåligt? Kanske hade jag inte blivit sjuk i depressioner och panikångest om jag varit lite mer positiv? Kanske?  När vi nu för första gången på flera år åter igen skulle finnas i varandras liv är jag nästan lite förvånad över mig själv. Varför skyddade jag inte mig själv mer? Var jag otroligt desperat av längtan efter min mamma? Vägde saknades tyngre än viljan att rädda mig själv?  Jag var aningen tillbakadragen i början av vår nyfunna relation. Vi pratade sporadiskt och sågs med jämna men tillräckligt långa mellanrum. Jag var noga med att inte hoppa in i vår relation utan livboj. Å andra sidan var jag så upprymd och varm över att veta att min mamma endast var ett telefonsamtal eller sms bort.  Jag kunde stundtals glömma mina överlevnadsstrategier. Hoppet gjorde sig påmint och en förväntan om vad nästa möte mellan mig och min mamma skulle bli började ta form.  Eftersom vi sågs sporadiskt i början hade jag svårt att uppfatta något avvikande beteende hos min mamma. Varje gång vi sågs var hos frisk och mådde bra.  Det i sin tur gjorde att jag slappnade av och mina överlevnadsstrategier började fadea allt mer.  Men så kom den, dagen. Jag kastades tillbaka i tiden och luften gick ur mig. Sorgen som sköljde över mig slog ut hela min kropp. Jag trodde den skulle ge upp. Jag trodde att min kropp skulle segla ner och tyna bort. De första gångerna var fruktansvärda men förvånansvärt lätta att ta sig förbi. Kanske för att jag var äldre eller hade jag blivit mer tolerant?  När jag var 20 år gammal flyttade jag till Nice, söndra Frankrike. Jag flyttade ner för att studera franska och få ett miljöombyte.  Jag minns hur jag kvällen innan jag skulle åka satt i fönstret i min lägenhet tillsammans med min mamma. Vi rökte en cigg och berättade för varandra hur mycket vi skulle sakna varandra. Mamma var frisk och i det ögonblicket kändes det hemskt att åka ifrån henne. Vi hade kommit varandra nära och att åka ifrån henne när hon mådde så bra kändes tungt. Jag ville bara vara nära henne.  Vi släckte ciggen och kramades en sista gång.  ________________________________________________ Några månader senare var det bestämt att min mamma skulle komma ner till Nice tillsammans med min vän. Jag längtade så mycket. Jag skulle visa henne mitt hem, min arbetsplats och alla mina vänner. Det kändes för bra för att vara sant. Dagen kom och jag gjorde mig i ordning i timmar. Minuterna närmade sig och jag fick ett sms från min vän. ”Flygresan var kaos och din mamma är helt borta.” Jag tappade andan. Min mamma som skulle komma ner till mitt nya hem hade tagit återfall samma dag. Jag kände hur jag ville fly. Men jag var i en främmande stan, i ett främmande land och jag var fast. Men, jag var inte ensam. Min bästa vän hemma ifrån Simrishamn bodde med mig och det är jag så tacksam för. Jag och min vän mötte upp mamma och min andra vän som flög ner tillsammans. Jag granskade henne. Jag tror knappt att hon minns att jag var där. Hon visste nog inte ens att hon var i ett annat land. Jag kände direkt hur jag slöt mig. Jag vände mig om och gick hem. Jag visste inte vad jag skulle säga, tänka eller göra. Jag skämdes över att hon kommit ner. Vad hade alla på flygplanet tänkt? Vad tänkte mina vänner? Jag var otroligt arg och fruktansvärt sviken. Dagarna gick och mamma sov ruset av sig. Sakta men säker kom hon tillbaka till sig själv, ångerfull och sorgsen. Jag kände i stunden att jag inte orkade känna efter mer. Att lämna henne i Nice utan att träffa henne skapade en enorm skuld och ångest inom mig. Jag försökte att istället göra det bästa av de dagar som var. Trots det svek hon utsatte mig för där och då är jag idag otroligt glad över att hon kom. Vi fick några fina minnen, hon och jag.  Efter min flytt hem till Sverige igen började mammas mående försämras allt mer. Återfallen kom tätare och tätare. Jag minns hur jag hittade henne balanserandes på ett gladbord med hårfärg i håret och nagellack överallt. Ibland försvann hon och kom tillbaka som en annan människa. Hon blev stundtals elak och skyllde allting på mig. Ibland låtsades hon som att det aldrig hade hänt. Jag kände hur jag med och mer backade. Livrädd för vad hennes liv skulle göra med mitt. Jag förstod inte hur jag kunde tillåta mig själv att återigen vara fast hålet jag så länge försökt kämpa mig upp ur. Jag flyttade till Malmö, började jobba och försökte skapa ett liv bortom min mammas missbruk. Det lyckades stundtals. Tills en dag. En dag jag aldrig kommer att glömma.