Kapitel 3: är mina föräldrar heroinister eller separerade? Finns de över huvudtaget?

Mitt liv har stundtals känts som en ständig identitetskris. Vem är jag? Vart kommer jag ifrån? Vem tillhör jag?Många gånger har en ny bekantskap känts otroligt jobbig och ibland nästan omöjlig. Jag har i förväg känt att jag behövt komma på en historia och en plan om mitt liv för att vara förberedd på eventuella frågor. "Men du kommer inte från Malmö va?" - Är den fråga jag får mest, vilket känns som vilken fråga som helst och väldigt legit med tanke på att jag inte pratar skånska. Men för mig, är den otroligt laddad. Jag vet inte varför jag inte pratar skånska. Jag vet inte varför jag pratar med en dialekt tagen från Stockholm-ish. Jag föddes i Småland som ni redan läst och har till största delen vuxit upp i Skåne. Jag har absolut bott i Stockholm men skulle jag ha bott där så länge att staden satt sådana avtryck på mitt tal? Kanske handlar det om samhörighet? Bekräftelse?  När jag var barn behövde jag inte svara så mycket på vilka som var mina föräldrar eller vart jag kom ifrån. Dels för att man som barn inte tänker på sådana saker men också för att mina föräldrar inte  var delaktiga av min vardag som mina klasskompisar eller vänner såg. Jag bodde i en fosterfamilj och jag hade en mamma. Det var där och då en rätt enkel förklaring på mitt liv. Men ju äldre jag blev desto svårare blev det. Jag skämdes över att mina riktiga föräldrar var knarkare och jag skämdes över att jag inte var som alla andra. Vilket medförde att jag i en period vägrade erkänna att jag hade missbrukande föräldrar och att jag bodde i ett fosterhem. Mina fosterföräldrar var mina föräldrar. Jag hette Nina och jag tog deras efternamn och ville inte förknippas med livet mina föräldrar levde över huvudtaget. Jag pratade fortfarande med min mamma och träffade henne vissa helger när hon var drogfri eller åtminstone tillräckligt stabil för att ha mig över en helg. Men jag pratade inte om det. Om vänner i skolan frågade så kom jag från fosterfamiljen jag bodde med och det var mina människor. Jag adapterade mig helt till deras liv och levde som jag lärde. Jag pratade skånska, anammade den skånska småstadens livstil och låtsades att jag var en i gänget på skolgården. Ändå kände jag mig aldrig hemma, trygg eller tillfreds.  Under gymnasiet började en ny tid i mitt liv. En väldigt högljudd och extremt bekräftelseberoende tid där allt handlade om att jag var tvungen att synas och höras så mycket som möjligt. Det var som att min kropp skrek efter all den bekräftelse jag gått miste om som barn. Plötsligt var min historia om min bakgrund det perfekta verktyget för att synas. Jag kunde berätta kors och tvärs om min barndom och hur det gått för mina föräldrar. Att jag bott i fosterhem och på barnhem, i stödfamiljer och på behandlingshem. Inget var en hemlighet. Jag började erkänna för alla och inte minst för mig själv hur min barndom hade sett ut utan att få hjälp med att bearbeta det och jag gjorde det dessutom av helt fel anledning. I efterhand känns det som att ett brutalt kaos bröt ut i min kropp och i mitt psyke och nu 15 år senare är det uppenbart att jag inte mådde bra.  För varje år som gått har det blivit svårare och svårare att veta vem jag tillhör och vart jag kommer ifrån. Mina vänner och nya bekantskaper har med åren blivit äldre, liksom jag och många gånger har ett första intryck känts väldigt viktigt. Det har på senare år resulterat i att jag åter igen kommit på en ny historia om min bakgrund. "Mina föräldrar separerade när jag var liten och jag flyttade tillsammans med mamma ner till Skåne och pappa bor kvar i Stockholm."Idag när jag är vuxen skäms jag över att jag känner att jag behöver ljuga och jag skäms över att ljuga för människor. Vissa gånger när jag känner mig extra stark kan jag våga berätta som det är, men jag måste alltid vara beredd på följderna. Vissa backar och vet antingen inte vad de ska säga eller också upplever jag att de blir ointresserade. Kanske för att det skriker "problem" om min bakgrund? Vissa andra tycker tvärtom att jag är superintressant och vill gärna ställa flera följdfrågor vilka jag inte alltid har energin till att svara på. Ständigt finns det situationer att ta ställning till som ibland gör vardagen svårare än den hade behövt vara.  Det här blev ett betydligt mer luddigt inlägg än jag först tänkt men det känns enormt viktigt att lyfta känslorna och osäkerheten som kommer med att vara fosterbarn. Jag tror inte jag är ensam om att ständigt känna att man måste hitta på en alternativ verklighet för att man skäms och mår dåligt över den som är sann. Kanske behöver man inte ens vara fosterbarn för att känna att man vill ha levt på något annat sätt än man faktiskt har gjort. Därför är det så otroligt viktigt att prata om det. Det tog mig många år att inse att det inte gör någonting att jag ljugit eller förvrängt sanningen om min barndom. Verkligheten var så mycket värre att människor idag har förstått varför jag sagt det jag sagt. Vi gör det som krävs för att överleva och för att kunna se framåt. Med det sagt, vill jag tacka alla mina vänner och de människor jag träffat som aldrig dömt eller utvärderat min vänskap baserat på min bakgrund. Ni har alltid stått på min sida och sett mig för den jag är. Det gör mig otroligt stolt. Till er som eventuellt läser och nu sitter och tänker: "Det här var inte vad hon berättat för mig?" Fortsätt följa så kommer ni så småningom förstå.    Vi har alla en historia. Döm den inte. Jag är inte min historia, men jag äger den.