kapitel 5: "var tyst och låtsas sova!"

Malmö - 1993Mamma och jag var tillbaka i Malmö.Mamma hade träffat en ny man som vi kan kalla Mats som vi flyttade ihop med och livet flöt till en början på. Mamma hade fått anställning tillsammans med sin nya sambo och för ögonblicket kändes allt relativt stabilt. Att Mats var djupt insyltat i ett stort kriminellt nätverk i Malmö var inget märkvärdigt och inte heller något som någon reflekterade över. Det var vårt liv. Jag lämnades på dagis på morgonen och mamma åkte till jobbet, som bestod av lagliga arbetsuppgifter blandat med att stapla vapenlådor och packa droger. Jag minns än idag hur det såg ut i vårt hus, mitt rum och vår schäfer vi hade. Jag minns att jag ensam satt på mitt rum och lyssande på Björnes magasin på repeat samtidigt som jag systematiskt fyllde i ögonen på små troll i en målarbok jag hade med en bingolottopenna, sida för sida. När jag tänker tillbaka på de minnen jag har från den tiden knyter det sig i magen på mig och jag får nästan svårt att andas. Jag vill försöka hitta stunder från min barndom som jag minns med lycka men det känns näst intill omöjligt ibland.  Midsommar - 1993 Min mamma och Mats hade ordnat en midsommarfest för vänner och bekanta i vårt hus. Jag har inget minne från dagen över huvudtaget men precis som på andra midsommarfester dracks det och festades. Med tanke på deras umgänge vågar jag nog påstå att dagsfesten inte var speciellt barnvänlig. Kvällen kom och alkoholen började ta ut sin rätt. Mats stod och diskade och pratade med mamma som i efterhand har fått höra att hon sa något dumt till honom. Plötsligt small det till och mamma fick ett slag i ansiktet av Mats bror. Följt av ett nytt slag av Mats. Jag kommer aldrig glömma känslan, minnesbilderna och den extrema ångest jag kände i det tillfället. När jag tänker på det idag eller när minnesbilderna kommer får jag exakt samma känsla som för 28 år sedan. Jag önskar jag kunde tagit slagen...Jag önskar att det var mig de slog. Samtidigt som det kändes som att det var jag blev slagen. Rädslan, smäa och den enorma ångesten är överväldigande. Min mamma tog tag i mig och sprang upp på mitt rum där vi låste in oss. Vi kunde höra hur Mats försökte ta sig in och mamma instruerade mig att låtsas sova. Han lyckades ta sig in och båda jag och mamma låg blickstilla, låtsades sova och önskade att han skulle låta oss vara.Mats la sig på golvet bredvid sängen och så fort han hade somnat smög vi förbi honom och ner för trappan. För ett ögonblick fick vi andas ut innan Mats bror återigen slog mamma som fortfarande höll i mig. Det kändes som att vi var samma person. Det som hände henne, hände också mig och jag kunde inte stoppa det på något sätt. Mammas vän tog plötsligt tag i mig och sprang ut ur huset och larmade polis och ambulans som kom direkt. Det enda jag känner när jag tänker tillbaka på att vi sprang ut ur huset är att jag inte ville lämna mamma själv med mannen där inne. Jag hade räddats, men inte hon. När polis och ambulans kom greps Mats och hans bror. Mamma fördes med ambulans till sjukhuset och jag var åter ensam. Min farmor, min hjältinna kom än en gång och hämtade mig. Jag minns att jag fick ligga med henne i hennes stora säng. Jag minns inte om det var exakt den dagen men jag minns att jag kände mig trygg i hennes famn.  Mamma & Jag - 93 Nicolina - Maj 93 På sjukhuset frågade läkarna och polisen vad som hänt mamma. Hon svarade att hon trillar i ned för trappan. Att säga sanningen kändes inte som ett alternativ då hon arbetade för Mats pappas bolag och hon visste att hon skulle få sparken om hon berättade sanningen. Men personalen på sjukhuset synade ganska snart hennes bluff och misshandeln ledde till åtal. Mamma fick skadestånd, sade upp sig från sitt jobb och lämnade Mats. Mamma hade lyckats ta sig loss. Hon fick tillbaka sig själv. Men hon förlorade mig. Strax efter midsommar och några dagar hos farmor var det återigen dags att packa väskorna. Österlen och mitt nya hem hos fosterfamiljen väntade.