kapitel 6: det är dags att prata om det.

På den här bilden är jag 12-13 år gammal. På den här bilden kände jag mig ensammast i världen.  Under hela min barndom var jag tyst. Åtminstone kändes det så. Visst gick jag i samtalsterapi hos BUP och pratade med socialsekreterarna som kom hem till mig. Jag pratade ibland med mina fosterföräldrar eller med min mamma. Jag pratade, men det var aldrig någon som lyssnade..  När jag fick min första son började jag se mig själv som liten i honom. Minnen spelades upp i mitt huvud, känslor jag länge hade förträngt blev på nytt verkliga och jag insåg att min barndom satt betydligt djupare spår än jag trodde. När sedan Coronapandemin satte fart, skolorna stängde och vi alla skulle isolera oss förstod jag att det var otroligt många barn som skulle förlora sina tillflyktsorter och tryggheter utanför sitt hem. Det var också då jag bestämde mig för att det är dags att börja prata om det. Jag hade ingen att prata med när jag var liten. Det fanns inte heller någon information att läsa sig till, inga forum eller stödgrupper. Livet kändes inte heller hoppfullt då jag fått klart för mig att barn i min värld sällan får ett lyckat liv. Det var ofta socialsekreterarens varning. "Om du inte lyssnar på oss finns det inte mycket hopp för dig. Det ligger i dina gener." Jag var med andra ord dömd. Dömd att misslyckas, för att mina föräldrar gjort det. Skammen var enorm och känslan av ensamhet blev bara större med tiden.20 år senare har jag insett att det inte alls var som de sagt. Mina gener var inte avgörande för hur mitt liv skulle bli. Jag talar självklart bara utifrån personlig erfarenhet och har inga specifika verktyg eller lösningar på vad som gör att man kan få ett bra liv som vuxen. Men jag vet vad jag önskar att jag hade fått när jag var barn. Jag önskar att jag hade fått prata och att de vuxna hade lyssnat. Jag önskar att man som fosterfamilj verkligen hade satt sig in i alla de känslor och tankar som kommer med ett traumatiserat, ensamt barn. Jag önskar att man som socialsekreterare hade sett mig och mina behov. Det finns mycket jag önskar. Till slut förstod jag att jag hade ett val. Jag behövde inte bli som mina föräldrar. Jag behövde inte få ett dåligt liv. Men jag var tvungen att göra det på egen hand.  Min förhoppning med att blogga och skriva om mitt liv är främst att människor, barn som vuxna i samma situation som mig ska kunna läsa, känna sig mindre ensamma och ha någonstans att vända sig när det känns svårt. Jag vill också att vi ska börja prata om oss, maskrosbarn. Om att vara barn till missbrukare. Om hur det förändrar och formar en människa. Jag vill att skammen ska försvinna och att stämpeln om ett liv i våra föräldrars fotspår ska tas bort.  I framtida kapitel kommer jag att berätta om specifika händelser som funnits med i min barndom. Jag kommer att berätta om hur jag blivit påverkad av min omgivning. Jag kommer också att dela med mig av vad mina tankar varit och vad de gjort med mig, vad jag skäms för och hur jag gjort för att ta mig vidare.  En del av detta finns med även i tidigare inlägg men jag tänkte att jag ändå ville lyfta det igen. Vikten av att sprida ämnet, prata om det och att se människorna runt omkring oss. Vi är många där ute. Många som varje dag känner ångest av att gå hem från skolan, som skäms över vårt förflutna och som ständigt gör allt vi kan för att få den framtid våra föräldrar inte kunde ge oss.  Välkomna tillbaka och tack igen för ert stöd och för att ni vill läsa. Kram.