Kapitel 7: Österlen

Med en ryggsäck på ryggen och hand i hand med socialsekreteraren gick jag in genom dörren till vad som skulle bli mitt nya hem under många år. Jag minns att jag kände igen lukten i deras hem från tiden då jag bodde där som 2 åring. Den kändes bekant men ändå främmande.  Hela familjen satt runt bordet och åt scones. De drog ut en stol till mig och från och med nu var det här jag skulle äta frukost, lunch och middag. Det var här jag skulle bo, långt från mina föräldrar utan den trygghet varje barn förtjänar.  Idag när jag tänker tillbaka på det känns det helt absurt att jag som knapp 5-åring skulle sova under ett nytt tak med människor jag inte kände. Jag som ibland kan bli känslosam när jag säger hejdå till min äldsta son på morgonen då han ska till förskolan, för att jag redan saknar honom. Det känns onaturligt att inte ha honom i min närhet varje minut.  I mitt huvud skapas en otrolig konflikt då jag inte ens kan föreställa mig att mitt barn skulle bo hos någon annan än mig och hans pappa. Det händer inte. Det är inte en verklighet jag överhuvudtaget kan se. Samtidigt är det enormt verkligt. För mig som barn var det den enda verkligheten. Att få bo tillsammans med mina föräldrar var bara en dröm som inte fanns och som aldrig kom att existera. Mina första år hos fosterfamiljen var bra skulle jag säga. Det bodde även en äldre flicka hos oss som också var fosterhemsplacerad och vi hittade varandra fort. Vi bråkade som syskon och vi älskade som syskon. Vi lekte, delade samma intresse såsom hästar och musik och kunde prata med varandra. Vi förstod varandra.  Mina fosterföräldrars egna barn var alla lite äldre än mig. De flesta hade redan flyttat hemifrån och bodde på olika håll. Jag minns dem med glädje från tiden när jag var mindre. De var alltid glada att se mig och tog bra hand om mig. Dock fanns det alltid en viss distans då jag inte var deras riktiga syskon, vilket jag absolut inte klandrar dem för. Men med tiden, när jag blev äldre växte distansen och vi gled mer och mer i sär. I min värld blev det jag mot dem. Jag är inte säker på att de ser det på samma sätt vilket jag kan förstå men min verklighet var ju också väldigt olik deras.  Mina fosterföräldrar som var lite äldre hade vad jag skulle vilja säga ett lite mer konservativt sätt att se på uppfostran och livet i stort, vilket jag vid den åldern anpassade mig till fort. När man är så liten blir verkligheten man lever i den enda och många gånger var det svårt för mig att veta vilket ben jag skulle stå på. Min trygghet fanns nu i familjen jag bodde hos där jag kom att känna mig hemma, samtidigt skulle jag hålla kontakt med min mamma och hålla vår relation vid liv. Jag spenderade 1-2 helger i månaden hos henne vilket jag minns som mysigt men också väldigt läskigt. När man spenderar så lite tid med någon försvinner känslan av trygghet och jag kan nog säga att jag inte riktigt kände min mamma. Hennes vardag var också något helt annorlunda från vardagen på Österlen. Jag visste därför inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till varken henne eller min familj. Vem tillhörde jag? Vem skulle jag älska? Vem skulle jag ty mig till?  Hästarna som fanns på gården hos mina fosterföräldrar kom att betyda väldigt mycket för mig.  När jag var 6-7 år gammal hade min mamma hunnit träffa en ny man på ett behandlingshem som hon gift sig med. De flyttade så småningom tillbaka till Malmö där mamma blev gravid och när jag var 8 år gammal föddes min lillasyster.  Jag hade som jag tidigare nämnt vid olika tillfällen sedan mamma flyttat tillbaka till Malmö spenderat helgerna med henne och hennes man. Och just denna sommaren skulle jag få vara hos henne lite längre eftersom lillasyster snart skulle komma och jag skulle få vara med dem. Min egen familj. Men bilden av min egen familj var allt annat än den jag önskade mig. Mamma och min lillasysters pappa missbrukade mycket under den här tiden och den ena dagen var alltid olik den andra. Jag minns att jag brukade sitta på toalettstolen varje gång mamma skulle sminka sig för att jag skulle kunna avgöra hur hon mådde. Ju mer smink hon hade, i desto sämre skick var hon. Jag granskade varenda borste hon använde. Hur mycket ögonskugga hon tog. Var den blå eller brun? Hur mycket puder lade hon på sina kinder? Minsta lilla detalj kunde ge mig en fingervisning om hur mycket heroin hon hade tagit och hur hennes tillstånd var. Det var en orolig sommar.  Men så kom dagen jag aldrig kommer glömma. Dagen då jag klev in på rummet på BB i Lund och fick se min lillasyster för första gången. Hon var så liten och vacker. Jag fick henne i mina armar, tittade upp mot kameran och log..