kapitel 9: ett maskrosbarn i en mammas kropp

När jag fick mitt första barn började jag ifrågasätta hela min egna barndom. Jag hade otroligt svårt att förstå hur man som förälder kan välja att lämna bort sitt barn för ett missbruk. Det i sin tur ledde till ett enormt agg mot min mamma. Ett agg jag aldrig tidigare hade känt. När jag var barn förlät jag varje misstag. Varje missad jul, varje inställd helg. Varje löfte som bröts krossade mig i tusen bitar men jag förlät. Nu var jag arg. Arg för att hon lämnat mig. Jag var arg för varje minne hon tvingade mig att minnas och arg för alla känslor hon tvingat mig att behöva känna.Men framförallt var jag arg för konsekvenserna hennes handlande hade medfört på mitt föräldraskap.  Att bli förälder för mig var långt ifrån självklart. Jag hade bestämt mig för att jag aldrig skulle bli mamma. Min anledning var att jag ville leva mitt liv för mig och ingen annan. I efterhand tror jag att det var för att jag var rädd. Min erfarenhet av föräldrar var förenat med sorg, smärta, svek, rädsla och ilska. Hur skulle jag kunna ge en liten människa kärlek och trygghet med erfarenheter av den totala motsatsen? Jag har alltid varit medveten om att jag fötts in i ett missbruk. Jag har fått höra att det ligger i mina gener, att jag ska vara försiktig. Jag har alltid vetat att jag inte har en farfar, en pappa eller en syster. Att jag har en mamma som inte varit min mamma. Jag har varit införstådd med betydelsen av att ha missbrukande föräldrar, och att jag alltid kommer att sakna en familj som andra kanske har. Men när det slog mig att mina barn kommer att födas in i samma missbruk blev jag otroligt rädd. Sorgen var oändlig och jag kände att jag var självisk och elak. Mina barn kommer inte att få växa upp med massvis av släktingar. Det finns ingen riktig morfar. Inga mostrar eller kusiner. Och det var mitt fel.  Vad ska jag säga den dagen de börjar fråga? Hur kommer de reagera? Kommer de se på sin mormor annorlunda? Frågorna är många och osäkerheten stor. Jag landar dock alltid i samma svar. Jag är stolt över vem jag är. Jag är stolt över vem min mamma blivit. Jag är stolt över vad vi lyckats åstadkomma med de otroligt små förutsättningar vi haft. Och jag hoppas och önskar att jag kommer kunna förmedla samma stolthet till mina barn. Att de med stolthet kan bära sitt namn och sin historia.  När min son blir sjuk, ramlar och slår sig eller av någon anledning måste uppsöka sjukvård drabbas jag alltid av två känslor. Den första är en enorm oro för hur han mår. En känsla alla föräldrar kan relatera till. Har han ont? Är han rädd?Men nästa känsla som slår mig är en fruktansvärd stress, oro och rädsla. Vad ska sjukvården tro? Kommer de tro att jag varit en dålig förälder? Att jag försummat mitt barn? Inte hållit koll? Tror de att jag slagit honom? När jag sitter där och berättar att jag tror att min son har öroninflammation känns det nästan som att de kan se min historia i mina ögon. Kanske tror de att jag är en dålig förälder på grund av min barndom? Kommer de ta honom ifrån mig?  Det är sjävklart en totalt obefogad tanke och en irrationell oro som inte borde existera. Jag vet att jag inte är en dålig förälder. Jag vet att alla barn kan få öroninflammation. Jag vet att den enda anledning till att jag känner som jag gör är för att det hände mig.  Det hände mig, men det kommer aldrig hända mig son.  När min första son föddes blev jag förblindad av allt jag skulle köpa till honom. Han skulle få allt jag någonsin aldrig fått. Kläder, leksaker, eget rum och mer och mer. Det tog aldrig stopp. Jag hade svårt att sätta gränser. Mitt dåliga samvete tog över varje gång jag sa nej. Han skulle ju få allt.  Jag hade svårt att skilja på ett nej för honom och ett nej för mig som barn. Ett nej för mig innebar - Nej, du får inte bo hos din mamma. Nej, du får inte träffa henne. Nej, du får inte lov att bli arg. Nej, du får inte lov att njuta av din barndom. Ett nej för mig var ett steg tillbaka. Ett trauma, en sorg.  Jag var tvungen att inse att ett nej för honom var ett steg framåt. Ett steg i hans utveckling. Ett steg för att han ska lära sig - rätt och fel. Att lära sig om värderingar, om att kämpa för saker.  Det tog lång tid att inse att jag är den bästa föräldern jag kan vara. Min söner tar inte skada. De utvecklas. De är älskade, trygga, glada och aldrig någonsin ensamma. Jag tänker varje dag på vem jag är som förälder. Jag övar, lär och utövar. Ibland slutar jag andas, rädd för att misslyckas. Men så blundar jag, hör deras skratt och tar ett andetag. Jag är deras mamma och jag är bra.