Typ 1-diabetes & magisk respons.

Många tankar idag.  Jag har fått en läkartid i morgon för att få en blodsockersensor insatt i armen, vilket känns skönt då jag slipper sticka mig i fingrarna varje gång jag ska mäta mitt socker. Dock känns hela situationen i övrigt rätt obehaglig och smått surrealistisk. Jag har fortfarande inte hunnit smälta att jag fått typ 1-diabetes. Jag satt och läste igenom inlägget jag skrev för några veckor sedan inför min glukosbelastning och hur jag skulle unna mig en semla för att jag visste att det skulle bli några tuffa veckor med graviddiabetes därefter. Kunde inte i min vildaste fantasi tro att den dagen skulle resultera i den verklighet jag måste anpassa mig till nu. Jag har aldrig riktigt reflekterat över hur det skulle kännas att drabbas av en livslång sjukdom. Vem gör det liksom? Visst har man tänkt att det skönt att man är frisk och att man är glad för sin hälsa etc. men jag antar att det är svårt att sätta sig in i något man inte kan relatera till. Vad jag inte var beredd på var den enorma sorg jag känt sedan jag fick min diagnos. Sorg över att jag alltid kommer att vara sjuk. Över att min kropp inte fungerar som den ska. Sorg över att inte kunna äta vad jag vill utan att behöva tänka. Att inte kunna vara lika spontan. Sorg över att min sjukdom är ärftlig och rädslan över att mina barn ska få den. Listan är lång. Det som varit värst är nästan att jag under hela min barndom känt att livet varit så orättvist men ju äldre jag blivit desto mer har jag tänkt att "jag är åtminstone frisk" vilket har känts skönt. Nu kan jag inte längre säga det. Orden har tagits ifrån mig och livet blev på nytt så orättvist. Men, just nu tar jag en dag i taget och försöker fokusera på att det viktigaste är att jag fått den hjälp jag behöver och att lillebror i magen mår bra. Det blir så överväldigande på något vis när man dessutom blir sjuk under tiden man är gravid. Kroppen som ska skydda mitt barn från allt dåligt fungerar plötsligt inte och jag känner mig nästan snarare som ett gift mot den lilla människa som ska växa och bli stark i min kropp. Oh well, one step at a time. Älskar i alla fall att våren börjar kännas i luften och att fashion week är igång så att man kan frossa i magiska trender. Några favoriter från årets första visningar är danska Rotate och Ganni. Jag bara längtar tills jag får sätta tänderna i fina färgglada plagg som passar, haha! Ganni Rotate Där fick ni ett litet sidospår med färg, haha!Jag är för övrigt så glad och tacksam för all den fina respons jag fått av er om mina inlägg och min historia. Stundtals känns det fruktansvärt skrämmande att lämna ut sig själv på det sätt jag gör och jag kan till och med känna att det jag gör är fel då och då. Det känns som att jag gör något jag inte får. Jag vet inte varför jag känner så men antar att det är för att ämnet jag tar upp är så nedtystat och tabu. Jag har ju skämts över min uppväxt under hela mitt liv och därför krockar mina känslor med varandra emellanåt. Men även om jag efter varje inlägg eller post på Instagram känner att jag vill deletea och gömma mig så känns det ändå enormt viktigt och jag tror att i det långa loppet kommer det ge tillbaka så mycket gott. Jag hoppas åtminstone det. Med det sagt så tack. Tack tack tack! Jag är för evigt tacksam över era ord. Och jag hoppas att ni kommer vilja fortsätta läsa och dela gärna. Så mycket ni kan så att fler kan läsa och så att vi så småningom kan nå ut till alla de människor som kanske behöver läsa, få stöd eller bara känna sig mindre ensamma. Njut av kvällen och ta hand om er.