En syster över havet.

Imorgon vet jag att min syster kommer hem. Och jag är så himla glad för annars brukar det vara rätt svårt att veta det. Hon som målar domkyrkan och jag som målar ros till en jag tycker om.  En dikt vi skrev ihop någon gång när kärlek sprack och solen målade händer orangea: Han älskar att höra sin egen röst. Det hos andra han ser luckor men i sig själv finner han tröst. Hon orkar inte mer, vill bara att han ska förstå att hon är roligast i världen och  att det alltid varit så. Han rabblar upp all fakta som han kan  och hon lyssnar bara för hon är kär i han. Han borde göra henne trygg  men i hans närhet blir hon halt. Det hon en gång ville ha är inte det som var. Nu känns det tragiskt fel och kallt.