Kommunikation och Mindfulness

I Spanien kommunicerar alla med den förträffliga gratisappen WhatsApp. För den oinvigde, annars hoppa till nästa stycke, kan jag berätta att med WhatsApp, eller ”wa” (uttalas oáa) som det kallas här, skriver man meddelanden, skickar röstmeddelanden, hur många bilder och filmer som helst, och man kan skapa grupper som man gör samma sak med. Allt gratis. Den funkar på både Android och iPhone och kräver inte att man har FB-konto. Jag har inte fått ett enda ”vanligt sms” från en spanjor under den dryga månaden jag nu varit här så man kan lugnt säga att utan Whatsapp är man helt rökt. Jag bokar bord på restauranger, beställer taxibilar, ansluter i spontana padelevent, och har dessutom coachsamtal med folk i bl a England, Italien, Ryssland och Chile med denna supersmarta app så det är uppenbarligen inte bara spanjorer som har fattat. Enda kravet är att den kräver internetuppkoppling så vi är sååå glada att det nu är fri roaming inom EU. Ok så underförstått vill jag nu passa på att säga till alla svenskar som ännu inte vaknat att - waky-waky, eller ge mig en anledning för att ni inte… Nu är reklampausen slut, och vad jag ville komma till var att vi alltså via wa fick en inbjudan till ett padelvent där vem som helst kunde vara med och spela och en mixed hade ju kunnat vara aktuell för oss. Maken är emellertid, som en del av er vet, inte riktigt spelklar än efter diverse ryggtrassel så vi kände inte riktigt att vi ville vara med, men poängen jag vill komma till är själva upplägget. Informationen om turneringen kom en vecka innan det skulle gå av stapeln och sedan spreds och delades det i diverse padelgrupper på WA. I Sverige hade vi förmodligen börjat minst en månad i förväg och dessutom lagt upp en detaljerad beskrivning av var, när, hur och allt som skulle hända. Detta event hette för övrigt ”Fladdermus”. De frågar alltså "Ska du vara med på Fladdermus?" vilket låter ganska lustigt på svenska men poängen var att fladdermus är nattdjur och precis så var upplägget för denna turnering som höll på hela natten tills några få sållats ut och vunnit. På affischen som bifogades i inbjudan stod det att eventet skulle äga rum på ”Tennisklubben i Malaga”. Vi visste inte riktigt var den låg så vi googlade på just det "tennisklubben i Malaga. Gissa hur många träffar jag fick? 2.300. 000. Någon starttid fanns inte heller angiven, utom att musiken skulle sätta igång 21.30, så vi fick helt enkelt fråga som alla andra gånger, i WA-gruppen, om både tid och adress. 18.45 var vi på plats och då var det redan full rulle. 50 par (!) hade anmält sig och de var fullt på alla 5 banor (4 pers på varje bana eftersom man alltid spelar dubbel i padel) och arrangörerna var så klart supernöjda. Medan man väntade på nästa match kunde man bada i poolen, spela fia med knuff med sina vänner, ta en drink i baren och lite senare käka middag på restaurangen. Poängen var att bara vara där och ha trevligt en kväll/natt. Vi hade kunnat delta i allt detta trots att vi valt att inte spela så klart och faktiskt slå oss ner med alla andras släktingar och vänner. Relax, koppla av, här och nu … men som de svenskar vi är kände vi oss väldigt oförberedda på detta egentligen underbara upplägg. Vi hade ju redan bestämt innan att vi bara skulle titta in och sedan åka hem och montera IKEA-möbler. Plikten kallade liksom...  Och ja, det var det vi gjorde, men lite spontant så där köpte vi åtminstone lite vin på vägen hem.... Suck, ibland är man bra knäpp. På tal om "här och nu" är spanjorerna mästare på att leva efter den devisen. Jag nämnde tidigare att spanjorerna har ett ordspråk som lyder "un dia es un dia" (En dag är en dag, underförstått ungefär: Lev nu, vem bryr sig om imorgon?). Jag känner ingen som äger en almanacka. Jag har aldrig varit med om att någon gått in på telefonen (som vi oftast gör idag) och kollar... Kan jag på torsdag...? Förmodligen har de någon form av agenda på jobbet men inte privat. Tänk er scenariot - Ett privatliv utan almanacka?? Vågar vi ens tänka tanken? Vi kan ju snarare skratta åt att man kanske får en lunchdate med en kompis 15 september 12-13 om jag är ute i god tid och bokar idag. M a o är det korta puckar som gäller här, alltså "ska vi ses ikväll" eller på sin höjd till helgen. Dock får man vara beredd på att allt kan hända in i sista minuten även om man bokar ikväll. Det är inte alls ovanligt att "det inte ens blir en tummetott" av den ursprungliga planen och det är bara att lära sig acceptera. För mig tog det många många år innan jag blev kompis med detta fenomen och jag tycker fortfarande att det är en av de främsta utmaningarna att lära sig hantera. Men som tur är är jag lite bättre på mindfulness idag än jag var när jag var en frustrerad 15-åring som tyckte att det bara snackades och inget hände. Det blev liksom som det blev och egentligen var det just det som var så ljuvligt underbart, vilket jag förstått långt senare.  Som ett litet exempel på kulturkrock kan jag berätta om när jag för något år sedan ville boka in en klipptid i grannbyn åt dottern. Jag traskade in på salongen och frågade om de hade någon tid tre dagar senare. Absolut inga problem. Det fanns inte en enda människa som hade bokat något utom jag trots att salongen har typ fem frisörer och full rulle hela tiden. För man bokar egentligen inte tid hos frisören här kom jag på då. Kanske hos de kända frisörerna i den stora staden men nej oftast inte. Man viker liksom en förmiddag eller en eftermiddag och så går man dit och "Sätter sig i kön", eller så sticker man in huvudet och frågar, "Vem är sist? eller "Hur länge dröjer det?" och så får man en "slottid" att ungefär komma tillbaka till. Sedan tillbringar man några timmar där, tills det är klart helt enkelt. Och att man kan njuta av det blir ganska snart uppenbart för oss båda. Konversationen och stämningen inne hos frissan är nämligen obetalbar. Alla pratar i mun på varandra. Plötsligt tittar en ny kund in och säger något lustigt, eller så kommer postmannen, någon leverantör eller ett bud. Det kommer in både söta barn och hundar som i princip alla gullar och konverserar med.  Efter en stund frågar en av frisörerna om någon vill ha kaffe. De vill flera stycken så börjar han ta upp beställningar och kilar sedan in till grannbaren och hämtar. En tant (kund) är lite trött på att sitta så hon reser sig upp och börjar sopa golvet under livligt gestikulerande, men hon gör jobbet ganska bra ändå. En annan som också blivit lite uttråkad är tydligen massör så hon börjar gå runt och knåda frisörerna som står och arbetar vid sina respektive stolar, varpå de avbryter sin aktivitet en stund och med glada suckar tar emot denna handpåläggning. Plötsligt kommer det in en dam som också vill ha tid och undrar när det är dags. Hon passar på att berätta att hon slutat röka och att det är tufft just nu men det går ganska bra ändå. Hon får sin "tid" och går ut för att göra ett ärende, vilket hon alltså också har upplyst oss om. Några minuter senare tittar en man in och skrattviskar. "Sa inte Maria att hon slutat röka? Haha, hon står där upp i baren, den lite längre upp förmodligen för att inte vi skulle se henne och röker för fullt. Ska jag gå upp och skrämma henne?" Alla skrattar och någon passar på att berätta om en annan dråplig historia om en annan som skulle sluta röka. Dottern och jag bara sitter och njuter av hela denna underbara upplevelse. Flera gånger kan vi inte hålla oss för skratt men det är ju inte meningen heller. Den är som en film som jag inte vill ska ta slut. Eller som dottern säger när vi kom ut: "När jag är gammal tant vill jag också sitta där inne och bara vara..." Så här ser WhatsApp-appen ut om du vill vara med på tåget ;) Älskar denna bild på en mormor och morfar som brukar sitta och "bara vara" så här. De är världens goaste när man ser dem "på riktigt". Önskar att jag också får sitta så. Mindfulness igår kväll...