Konstiga svenskar

Det finns ett uttryck på spanska som används lite nu och då som lyder "Hacerse el sueco", vilket betyder "spela svensk" underförstått spela dum/ovetande/inte fatta. Den är ju extra lämplig att ta till när man faktiskt ÄR svensk på riktigt och kanske gör något dumt som man inte borde eller helt enkelt bara vill köra sitt eget race. Bl a bilade maken och jag in i en liten baskisk by en gång, mot enkelriktat, vilket vi inte riktigt förstod förrän det var för sent, men vi hade åkt vilse och fattade inte riktigt var vi var och.... Då blev vi stoppade av en polis, en baskisk polis, man blir lite extra rädd då ska ni veta. Han såg inte glad ut och sa en massa otrevliga saker till oss, bl a att vi kanske fick göra så här i Sverige men inte här minsann, och så en radda svordomar på det... Då spelade vi svenskar jättebra, log väldigt fint och körde vidare som om inget hade hänt. Funkade kanon. Och på tal om det, men kanske på ett annat sätt tog/tar vi självfallet med en del prylar, seder och bruk från vårt hemland även om det inte alltid gick/går hem i vår lilla spanska by. 1972 packade min mamma med en typ 10-kilos gjutjärnspanna eftersom det inte gick att hitta en "bra" stekpanna här (enligt våra mått mätt i alla fall). Spanska stekpannorna var jättelätta (och är det fortfarande även om de kvalitetsmässigt förbättrats avsevärt under årens lopp) och gjorda av tunt järn och eftersom handtaget var ganska tungt på ena sidan tippade stekpannan när man ställde den på spisen om man nu inte gjorde som spanjorerna och hällde i en liter olja när man skulle laga mat. Då stod den stadigt och fint på gasspisen. Även kastrullerna var väldigt tunna och vingliga, man brände sig alltid på handtagen och locken och det gick absolut inte att hälla ur dem. Vätskorna flög åt alla andra håll än i den riktning man önskade. (Det gick för övrigt inte ens att hälla ur karaffer som man kanske skulle kunna tro var ämnade för det.) Så summa summarum blev det en del husgeråd genom åren i våra resväskor. Men för att återgå till den, som vi tyckte, förträffliga gjutjärnspannan. När mamma hade diskat den brukade hon ställa ut den på tork i solen och det var väl så en grannfru fick syn på denna megapjäs och undrade vad det var. Mamma lyfte upp den och demonstrerade hur hon brukade den och grannfrun stod och gapade, var tvungen att känna efter och höll så klart på att tappa den. Hon skrattade hysteriskt. "Varför ska ni ha en sådan här? Vi har mycket bättre stekpannor" berättade hon. Raskt kallade hon till sig grannfruarna på båda sidor om vårt hus och lät dem också få vara med i styrketräningen. De skrattade så de kiknade och berättade för min kära moder om hur man egentligen skulle steka och så hämtade de sina egna stekpannor och hade en lång föreläsning. Ja käre tid. Den scenen hade man velat filma. Vi behöll vår stekpanna.  En annan grej vi hade packat ner i resväskan var en orange IKEA-lampa som vi hängde upp i vardagsrummet och var jättestolta över. En städerska som vi hade skrattade högt åt denna och tyckte det var ynkligt att vi bara hade EN glödlampa i den. Det var nämligen mycket finare att ha fler glödlampor. Lampskärmen i sig var helt oviktig och det var verkligen inte många som hade sådana på den tiden, dock ofta armaturer med fler nakna glödlampor på rad. Att alla inte funkade var en annan femma men poängen var att det skulle vara mer än en ljuskälla.  På tal om belysning har spanjorer alltid älskat väldigt starkt ljus när man väl har ljus. (Jag har tidigare skrivit om att de är betydligt duktigare än vi är på att släcka lampan efter sig när de lämnar ett rum). Men när man ska äta t ex är det viktigt att man SER maten väldigt ordentligt. M a o har det alltid varit populärt med lysrör på krogen. Ju fler desto bättre. Vi tycker det är anskrämligt och avskräckande och förr var vi överlyckliga om vi hittade en enda restaurang med något så när "mysig" belysning. Detta börjar dock ändra sig och vi ser till vår glädje att för varje år försvinner allt fler lysrör. En gång skulle jag äta middag hos ett par kompisar som varit på besök i Sverige och "lärt sig" hur vi gjorde. Superstolt ställde de fram en urtjusig kandelaber på matbordet, bara för min skull, och jag måste säga att jag verkligen lyfte på ögonbrynen. Så tände de alla de vackra ljusen och det var sagolikt vackert i 10 sekunder... tills de tände taklampan OCKSÅ. Då spelade jag svensk.   Men ja, vi är ju förtjusta i att mysa till det genom att tända ljus lite titt som tätt. Varje gång vi gjorde det, kanske inte nu längre, men tidigare kom det alltid flera grannar och frågade "Har ljuset gått" (= Har strömmen gått. ) Nää sa vi, vi bara äter middag. Ibland skakade de på huvudet och gick iväg och ibland stod de bara och stirrade. En granne upplyste oss om att det hade han också sett när han var i Holland en gång. Och så skrattade han.  På tal om det kommer snart några vänner hit på middag så jag måste gå och fylla på med lite nya lyktljus i lyktorna så vi kan spela svenskar fullt ut. Till efterrätt ska de få kanelbullar! En "riktig" stekpanna!