Mer bröllop fast vändstekt...

                                                                                          DEL 2 Jag har redan berättat om mina erfarenheter av bröllop i Spanien. Nu tänkte jag vända på steken. Vi hade nämligen flera spanska vänner på vårt eget bröllop 24 augusti 1996. Jag minns att jag verkligen såg fram emot att få ta del av deras intryck av en svensk bröllopstillställning. Vi hade nog ett ganska välplanerat bröllop med flera trådar som det skulle hållas i. En toast master och 2 personer som höll ordning på transporter av gäster som skulle skjutsas från sta’n till en kyrka och festlokal utanför Nynäshamn. Dessutom hade vi flera utländska gäster som skulle huseras hos diverse snälla kompisar och mina fantastiska svärföräldrar stod för all mat, dukningsansvarig, serveringspersonal, dj etc. Det var ju också mycket som planerades utan vår vetskap i form av tal, sånger, lekar m m och det är väl inte så ovanligt med svenska mått mätt.  Kvällen innan bröllopet, när jag befann mig väldigt nära total utmattning av all planering och viss anspänning inför allvarets stund, träffade jag mina spanska vänner som precis anlänt på en restaurang. Jag minns att jag knappt hörde vad de sa eftersom jag av förklarliga skäl hade tankarna på helt annat håll. Dock hade jag ett budskap att framföra till dem, nämligen hur själva ”leveransen” av vår bröllopspresent skulle ske. De hade nämligen lovat att de skulle dansa flamenco. Innan vi skildes tog jag till slut upp detta tema och sa att vi hade tänkt att de skulle dansa till kaffet för att…. Då ser jag 3 par ögon, stora som tefat och med UFO-blick stirra på mig och så hör jag ”No!! Eso no es así” = Så är det inte. ”Du vet det Nina, det kan vi inte göra så där på på beställning. Det kommer ju när det kommer!!” ”Det kommer när själen vill” fyller en annan i. Sedan blir det knäpptyst och jag håller på att gå i bitar. Nu fattar jag att de inte fattar. Suck. Orkar inte. Verkligen inte nu. En annan person som ser min desperation och förstår den kulturella skillnaden som plötsligt blir väldigt synlig och förklarar nu för dem att det kommer bli andra uppträdanden och att det är så det är i Sverige etc… Själv reser jag på mig och säger. ”Nu måste jag gå hem och lägga mig. Ni dansar till kaffet! Punkt slut”.  Hm, inte min bästa dag kanske.…  Dagen därpå, D-day, gick själva vigseln av stapeln kl 14.00 vilket de tyckte var en jättekonstig tid. Mitt i siestan liksom. När jag med känslorna "all over the place" och på skakande ben går fram mot altaret ser jag plötsligt att min fine barndomsvän Juan, står beredd med en videokamera framme vid altaret. Oj, det hade vi inte tänkt på... Han ler stort när vi närmar oss, mimar ”guapa” (vacker) och jag blir varm i hjärtat och känner att lugnet sakta infinner sig. Så börjar han filma oss och nu får jag verkligen kämpa mot tårarna... Tack vare honom har vi nu ett fantastiskt minne och det roliga är att han sedan berättat att han själv sett filmen flera gånger och visat den för jättemånga kompisar. Filmen från hans eget bröllop året innan var 6 timmar lång så den hade han inte orkat titta på en enda gång….  För övrigt skrattade mina spanska vänner gott åt prästen som i deras ögon nog uppfattades som frigjord, avslappnad och minst sagt kreativ. Efter "tager du denna" tog han faktiskt fram en gitarr och sjöng med mjuk och varm sångröst en vacker, stämningsfull sång till oss och det hör kanske inte till de vanligare inslagen i Sverige heller. Dessutom hade ”Trubadurprästen” som spanjorerna kallade honom sandaler på sig. Och strumpor! Det är helt otänkbart för en spansk präst som alltid bär nyputsade skinande "gå-bort"-skor. Och som pricken över i:et skulle vi äta middag kl 16.30, mitt i siestan, men hallå??. Ingen ordning alls.  Så hur gick det då med flamencon till kaffet? Jo alldeles utmärkt. Mina amigos överraskades verkligen av alla upptåg under middagen och var glada och tacksamma att det fick vara sist då alla gäster hade både ett och annat glas under västen. Ni kan ju tänka er ovationerna när de körde igång, och jag kanske ska nämna att jag faktiskt själv fick ta mig en svängom eftersom Juans fru stannat hemma med deras nyfödde son och han kunde ju inte dansa ensam… Jag vill också nämna att de också påverkades och imponerades av alla tal. Vid desserten ställer sig plötsligt min vän Pablo upp och tar till orda. Det här är stort! Jag har aldrig hört en spanjor hålla tal på en fest, mer än att hälsa välkommen och skåla. Aldrig. Pablo ber mig översätta och han inleder långsamt och andaktsfullt med ”Det här är andra gången vi är i Sverige. Redan första gången imponerades jag av landet, människorna, men framför allt av kanelbullar.” Alla skrattar så klart och han tackar för att de har fått komma och uppleva denna stora dag med oss. Jag är djupt imponerad, tacksam och blir mycket rörd. Igen.  Hans fru Elvira, som är min äldsta kompis som jag fortfarande umgås med, berättade också vid sitt bord att hon kunde en svensk sång, nämligen "Helan går" och så sjöng hon den. Den hade jag lärt henne när jag var 8 år för det var liksom den enda glada, lite enklare sång jag kunde. Elvira, hennes syrra och jag satt på verandan och sjöng den om och om igen och skålade med vatten. Jättemycket vatten och så skrattade vi så vi kiknade ju ”fullare” vi blev.  Ja så kan det gå, när man vänder på steken.