Några "Do's and don'ts"

Vi har precis varit på besök hos en svensk familj. Det första som möter oss när vi öppnar dörren är ett hav av skor. Ja just det. Så gör man ju hemma i Sverige tänker vi och rättar oss i ledet. Men nej så gör man inte här och egentligen är det nog vi svenskar som är annorlunda. De flesta utlänningar som jag haft på besök i Sverige tycker egentligen att det är en ganska smart idé. Självklart är en av anledningarna att vi har mer mattor och ombonade hem som vi gärna inte vill smutsa ned. Här vill man ogärna avslöja om det är något obehagligt som döljs i skon. Ack så pinsamt. Dessutom finns oftast stengolv och hemmen är mycket mer lättstädade. När jag var liten borstade man och moppade varje dag. Och "man", nä kvinna så klart. Mina tjejkompisar tillbringade flera timmar hemma varje dag innan de fick gå och bada med att städa, bädda allas sängar och handla. Killarna sov eller spelade fotboll eller nåt och kom sedan hem med skitiga skor och traskade in på det nybonade golvet som om inget hade hänt och ingen protesterade. Men som tur är har detta ändrats mycket på fler sätt. Dels gör killar mer hemma men det frenetiska städandet som pågick i hemmen förr har nog lugnat ner sig lite. Kanske också för att man inte längre kastar alla smulor på golvet efter maten t ex. Det var verkligen så förr. Karlarna skräpade ner och kvinnorna torkade upp. På en del barer hängde förresten skyltar med texten "Kasta inte fimpar på golvet" och "Förbjudet att spotta". Ja det kan man skratta åt nu. Det är en grej jag alltid glömmer bort när jag kommer hit. Om man är ett gäng som ska gå in genom en dörr lämnar alltid männen företräde till kvinnorna, och om man inte går före händer ingenting. Killarna står liksom där och väntar och fattar inte varför jag inte går före... Ja det blir lite konstigt, men jag lär mig snabbt. En gång när jag skulle åka hiss i Madrid kom det in en äldre gentleman och som det sig bör frågade han artigt "Vilken våning ska ni till Señora?" och så tryckte han på knappen för det är liksom också "hans jobb". Dock visade det sig att han skulle av före mig och när vi stannade på hans våningsplan ursäktade han sig flera gånger att han inte kunde eskortera mig upp och backade bugande ut ur hissen. Ja käre tid, jag kunde knappt hålla mig för skratt. Fortfarande är det så att män drar ut stolar, öppnar dörrar, och tar kommando på krogen även om kvinnor nu beställer själva oftast, men om det saknas något är det killarna som fixar. Förr blev man knappt tilltalad eller serverad om man kom som ensam kvinna till en bar. Så det här att låta damerna gå först är något som jag vill uppmärksamma svenska män att tänka på. Ni gör som ni vill så klart, men ni kommer att anses som oartiga om ni inte tar denna sed dit ni kommer.  När jag nu är inne på ämnet artighet vill jag hänvisa till en mycket intressant artikel av franskdocenten Per Förnegård som publicerades i SvD för inte så längesedan. Den handlade om myten att vi anser att fransmän är snobbiga men att det egentligen handlar om att det är vi som är oartiga och att de då tar illa upp. Vi vet inte hur vi ska föra oss helt enkelt. https://www.svd.se/snobbiga-fr... Bl a använder vi inte "S'il vous plaît" som vi ska. (Och samma gäller ju för "Please" på engelska eller som här "Por favor"). Vi är helt kassa på det, men det är en ovana för oss eftersom vi inte har det ordet i svenskan, men vi måste faktiskt lära oss för det är faktiskt vi som är annorlunda. Om någon frågar "Vill du ha kaffe eller te?" svarar man inte bara "Te", man säger "Te, por favor". Annars är det ganska ohövligt. Det heter alltså: "Kan jag få ett glas vatten, POR FAVOR!". Likaså när man hälsar på någon säger man inte bara "Hej!". Man säger "Hej Nina!" eller Buenos dias Señora! Alltid. Sedan behöver man inte säga namnet man kan säga Hola corazón (mitt hjärta), Hola mi cielo, (Min himmel), Hola amigo eller något annat gulligt, men något! OCH ofta typ "Hur mår du Maria/Señora? och "Tack för hjälpen Juan/Señor!"  och inte bara "Tack". (Och det är alltså samma på franska och engelska om jag uppfattat saken rätt) Ett bra ställe att börja träna är om inte annat på krogen. Nä skärpning i leden, vi vill inte uppfattas som oartiga, eller hur? Igår var vi hemma på lunch hos några vänner. Jag började känna mig lite krasslig redan på ditvägen men tänkte att det nog skulle gå över. Jag höll masken ett tag men kände att jag blev allt mattare och bestämde mig för att gå hem ganska snart efter maten. Jag ursäktade mig och sa som det var, reste på mig och vinkade lite "adjö" i luften. Vad händer då? Jo samtliga ställer sig upp, ser medlidande ut och kommer fram till mig för att ge mig det obligatoriska två farväl-kindpussarna. Först backar jag lite som svensk och mumlar något om att jag kanske smittar. Nu får jag UFO-blicken igen...Ja just det. Bacillskräck har de verkligen inte. Finns inte på kartan. Det påminner mig om när jag var liten och fick "hålla hov" så fort jag var sjuk. Jag kunde ligga i sängen med hög feber och mina kompisar satt bredvid mig hela dagen och snackade och rökte, tills min mamma sa till dem... Hon fick verkligen muta ut dem om jag ville sova t ex. I Spanien lämnar man nämligen i princip aldrig en person som är sjuk ensam. Oavsett om det är en liten lätt förkylning eller livshotande. Om en person ligger på sjukhus anordnar man s k "turnos", d v s turordning på hur släkt och vänner ska täcka in dygnets alla 24 timmar. Och så följer man det. Vi har några vänner som t o m anlitade en "nattvakt" mot betalning så att inte patienten skulle vara ensam men att familjen samtidigt skulle avlastas. Då kan man ju tro att det inte finns någon personal på sjukhuset men alla gånger jag har varit på besök på en sjukinrättning har det absolut inte rått någon personalbrist och de har varit mycket närvarande och tillmötesgående. För övrigt är de som turas om att vakta ofta fler än en. Då kan man ju sitta och prata och ha ganska trevligt medan man tar hand om sjuklingen. När jag berättar att vi har besökstider i Sverige på våra sjukhus skakar de oförstående på huvudet... oj oj... En sak till innan jag slutar för denna gång. När mina spanska vänner varit på besök i Sverige är en sak de reagerat på att vi har så mycket lampor tända i alla fönster och uteplatser även om ingen är där. Här är det precis tvärtom. Släck lampan. Så fort du lämnar rummet. Häromdagen när vi bakade kanelbullar hos min kompis t ex och vi lämnade degen att jäsa 10-15 minuter, var det släkt i hela "korridoren" och i köket varje gång vi skulle tillbaka till bakbordet. Jag säger inte att det är fel, bara att jag är ovan. Är man på fest någon kväll och behöver uppsöka "kabinettet" är det klokt att börja vandringen dit i tid. Toan ligger säkerligen längst ner i det mörkaste hörnet, längst ner i korridoren i hemmet (de flesta lägenheter jag sett här är en lång korridor med rum på båda sidor) och vägen dit är förmodligen becksvart. Då är det bra om man inte är för nödig eftersom man måste leta lampor för att hitta rätt. Även om folk ränner dit hela tiden släcker man alltså alla lampor varje gång. Spanjorer är generellt sett ganska bra på  "det är inte mitt ansvar-attityden" (vilket får bli en annan blogg), men en sak de tar ansvar för om en granne har glömt en utelampa tänd. Då kan de engagera sig i 110 för att budskapet ska gå fram. Två gånger har jag fått samtal till Sverige från en granne, angående just detta. Aldrig om något annat. Det kan ju vänta. Nu är det nog dags för mig att släcka lampan...