Nej det är juni

Det är maj. Nej det är juni. Jag är hemma sedan april. Och jag vill skriva av mig. Allt har gått i ett sedan vi landade i Sverige den där kvällen. Den där kvällen då vi sprang över halva flygplatsen för att få landa i bästis-famnar. Den där kvällen då jag fick chocka pappa och mamma genom att stå utanför dörren mitt i natten. Och sedan dess har jag längtat tillbaka till Australien, börjat jobba igen, druckit för mycket prosecco, varit i Paris, Stockholm, Göteborg, tagit det lugnt i Torekov. Ni hör ju. Det har hänt grejer, även fast det känns som att tiden står till. Även fast det känns som att jag står och trampar på exakt samma lilla lilla fläck som innan. Jag har ju vuxit som människa, jag vet ju det. Men det är inte tillräckligt. Jag måste göra mer, se mer.