Skolidrotten är ett straff

Mitt hat för idrott har alltid funnits i mig och kommer ALLTID att ligga där och lura.  Alltså, jag vet fortfarande inte var jag ska ha mina armar när jag springer (de flyger bara runt?) och bollekar är ett annat ord för paus/ångest bakom en ribbstol någonstans i hopp om att min idrottslärare aldrig hittar mig. Inte nog med att man minuterna innan är instängd i ett moln av victoria secret body spray som luktar tweenie och svett i ett försök att krångla av byxorna och samtidigt hålla tröjan nere vid knäna så måste man efteråt vara med om 1 och en halv timme hemsk förödmjukelse. Jag gick på extra gympa under hela lågstadiet med ADHD pojkar som inte kunde bete sig för att mina ben knöt sig när jag sprang. Orienteringen är och har alltid varit otänkbar eftersom jag faktiskt föddes utan lokalsinne och under mitt imponerande E i 9an så stod det "Ditte skulle få högre betyg om hon faktiskt rörde på sig under lektionerna." Jag har inga planer på att förändra det här beteendet heller. "Det är bara ett år kvar..." tänker jag medan jag "glömmer" idrottskläderna och sätter mig bekvämt på bänken där jag hör hemma.   I samband med idrott så kom jag också på hur man skulle kunna ta bort kriminaliteten här i Sverige. Om straffet för att ha snott en daim var livstids skolidrott så skulle ingen någonsin sno något någonsin igen. Man skulle inte ens våga ta upp en bobby pin från marken! Världen skulle bli ett bättre ställe.