Alla dessa diagnoser

Redan när Liv och Amanda var små märkte vi att det var något alldeles speciellt med dessa goa tvillingar.  Graviditeten och förlossningen var helt perfekt, barnen var friska och krya. Livs nacke var sned och hon blev diagnostiserad med torticollis. Redan när hon var några månader började vi gå på regelbundna besök hos sjukgymnast för att träna upp och stretcha ut hennes nacke. Det var inga konstigheter och efter ett tag blev hon bra. Liv och Amanda föddes i mars 2011, tvillingar var inte helt lätt att få. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt, och hade jag varit mer förstående för mina signaler hade jag behövs gå till en psykolog och prata om hur jag mådde. Men jag ville inte erkänna för någon annan, för jag ville inte att någon skulle tycka synd om mig eller tänka annorlunda om mig. Jag hade en fasad för många, och det vara bara några få som verkligen kom innanför mitt skal.  Jag var väldigt trött, både psykiskt och fysiskt. Orkade inte göra mycket mer om dagarna förutom att ge dom små mat i nappflaska. Jag kände mig dålig som inte kunde amma, jag hade svårt att ge barnen närhet och det dröjde flera år innan jag på riktigt kunde känna att jag älskade dom. Jag sa det till dom, men jag gjorde det för att jag visste att jag skulle.  Det gör så ont att förstå så mycket jag missat, tänk om jag bara mått bra och om min omgivning sett hur dåligt jag mådde. Tänk om jag kunde varit mer öppen och inte skämmas för min psykiska ohälsa.  Men det var inte lätt, dubbelt upp i allt, mycket tid ensam med barnen och lite tid för mig själv och tid med min man Daniel.  Idag har vi tre tjejer, tvillingarna är 7år (-11) och Lova är 4år (-14)  När Liv var 4.5 år bestämde vi oss för att göra en utredning på henne. Både Amanda och Liv hade då gått till logoped under en tid och jag lyfte min oro över att det är något som inte stämmer med Liv om man ska se utifrån hur ”det borde vara”. Hon lärde sig att göra huvudfoting när hon var fyra år, var sen i talet, hade svårt med instruktioner, kunde inte mer än tre färger och hade en tom blick. Talpedagogen förstod mina tankar och vi blev remitterade till Bup. Där gjordes en utredning för autism men psykologen tyckte att vi skulle avvakta något år till.  Men jag visste att hon behövde stöd så jag stod på mig, många i omgivningen tyckte att vi skulle vänta och sa att ”det kommer tids nog”. Hon är kanske bara lite sen. Vi lyssnade in deras åsikter men på 4-års kontrollen på BVC blev hon ”icke godkänd”. Vilket uttryck. BVC skickade oss till bup på Danderyd och där gjorde vi ett flertalet tester. I detta skede hade hon fått diagnosen språkstörning, ganska abstrakt för oss då man inte vet vad det innebär i början.  När vi gjort klart utredningen på BUP fick hon diagnosen ”lindrig utvecklingsstörning”. Det visade sig att hon kunde jämföras med ett barn på 2.7 år, Liv var då drygt 4.5år. Det var verkligen en chock, vi var uppgivna och väldigt upprörda. Speciellt efter stt psykologen varit hård och sagt både det ena och det andra som Liv aldrig kommer kunna göra. Istället för att lyfta det positiva så känndes det som hon gjorde allt för att göra oss mer ledsna.  Vi åkte hem och smälte situationen och allt eftersom sjönk det in. Vår dotter kommer alltid behöva extra stöd, men det kommer aldrig stoppa oss. Vi kommer inte låta denna diagnos sätta stop för hennes utveckling. Vi blev taggade och övade mer och mer med henne. Daniel lärde henne att cykla när hon var 5 år. Enligt psykologen skulle det vara omöjligt. Men Daniel bestämde sig. Hon ska cykla och jag ska lära henne det! Vi är glada över att hon fått en diagnos för på så vis får hon mer stöd i samhället. Hon får extra anpassningar i skolan och får vissa förmåner genom landstinget. Vi ser det positivt. Vi blickar frammåt och vi håller fortfarande på att lära oss hur hon fungerar.  Hon tycker det är jobbigt med för mycket intryck och hon är duktig på att utrycka det. Det är självklart ett ständigt pussel att anpassa dagarna så hon ska fungera och orka. Men med tydlighet, förberedelser, stor förståelse, tålamod, och anpassningar fungerar det bra.  Inför skolstart gjorde vi en utredning på Amanda med en annan, helt fantastisk psykolog. Hon låg på gränsen till intellektuell funktionsnedsättning, samma diagnos som Liv. Men han lyfte istället att han tycker det litar mot adhd. När han sa ordet adhd så känndes det som att en pusselbit sattes på plats. Vi hade aldrig tänkt tanken. Men efter att han sagt det och påbörjat en adhd utredning med allt vad det innebär med läkarbesök och psykologbehandling så började vi tänka i dom banorna när vi hanterade hennes utbrott. Det var så mycket lättare att handskas med henne och man fick ett annat perspektiv på hennes situation. Hon har generell språkstörning och ADHD. Skolan är fantastisk, anpassar dagarna för henne och ger henne extra utrymme. Livet är ett pussel bestående av bildstöd och träning i massor. Men wow vilka tjejer vi har! Vilken utveckling!