Större förståelse och mer tålamod.

NPF står för Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar beror på hur hjärnan arbetar och fungerar. Du känner säkert till dom om jag nämner namnen ADHD, asperger, eller språkstörning. (Finns flera, se länk: https://attention.se/npf/om-np...)För oss är det inte en nackdel med diagnoser, snarare tvärtom. Vi vet hur våra barn fungerar på ett djupare sätt, även om vi fortfarande har en lite längre resa att lära känna dom. Vår vardag är för en utomstående som "en vanlig familj", Fast om man känner oss lite djupare och ser in i vår situation kan man se hur allt handlar om struktur och väldigt mycket förberedelser. För mig faller det naturligt, för jag själv gillar struktur och förberedelser. Jag kan uppfattas som spontan, vilket jag är. Men den spontaniteten handlar mycket om hur dagen är för mig och för barnen. Jag har svårt att boka in något långt i förväg för jag är rädd att barnen inte ska orka, och därmed att vi kommer vara stressade och på sämre humör. När det gäller resor är det en annan sak, då älskar jag att se fram emot något för då har jag lite mer kontroll på situationen och jag vet vad som kommer hända. Hemma har vi bildschema över dagen, gällande nästan allt. Det funkar att säga " nu ska ni städa, för det står på schemat". Barnen accepterar det, självklart med suck och stön, men dom gör det. Det som är svårt är att Amanda ofta får väldigt mycket utbrott för att det inte blir som hon tänkt/vill, eller när hon vill säga något och någon annan pratar samtidigt. Då blir hon arg, springer ifrån, går in på sitt rum och kastar grejer och skriker. Då är det svårt att vara lågaffekt och bara tillgodose hennes behov. Men det är det vi borde göra oftare, bara gå till henne, krama om henne och säga att vi förstår att hon blir arg.,Med Liv kan man ofta bara ge en instruktion, annars glömmer hon helt bort vad hon skulle göra och leker istället. Man måste tala väldigt lugnt och enkla meningar, vilket är svårt. Vi vill ge bägge utmaningar, samtidigt som vi vill att dom förstår vad vi säger. Detta är svårt när man umgås med människor som inte känner våra barn. Vi vill inte prata över barnens huvud och ibland önskar man att folk vore mer förstående, men många tycker nog att våra barn är ouppfostrade eller att vi inte har pli på dom. Självklart vill vi att dom ska sitta vid matbordet och äta mat i lugn och ro, utan att springa ut och kolla på flygplanet, eller kolla om leksaken ligger kvar i rummet, ta en krampaus, eller varför inte ta en lite paus genom att lägga sig raklång över stolen. Jag blir stressad över att äta mat med andra, för jag tänker att folk tänker att barnen är ouppfostrade. Men dom skulle bara veta hur mycket vi jobbar med dom varje dag, och för oss är just matsituationen en ständig kamp. Jag tror helst att våra barn skulle äta bäst om man ställde fram mat och dom fick plocka och äta hur dom ville. Men det är ju inte så man ska göra, så då gör vi inte så. Varför måste ett barn sitta still? Varför är det det som är det rätta? Jag reser ju mig om jag behöver hämta något, eller kommer på något? Varför kan det inte vara okej att man ser att barn är barn? Våra barn vill vådligt gärna leka efter maten, varför ska man som vuxen tvinga ett barn att sitta kvar? Vi har infört fem tysta minuter här hemma, något barnen uppskattar. Vi började med det för att det är så mycket bråk och gnäll vid matbordet, och ofta gillar dom att det är tyst och lugnt. Det ger en harmoni till oss alla. Varje dag är en kamp, men varje dag är även en vinst, speciellt när vi ser hur våra barn överkommer hinder som tidigare verkat omöjliga. Vi känner att det är viktigt att utmana barnen, men samtidigt ska det vara målen vara rimliga, men utan utmaningar så tror jag att man slutar att utvecklas. Vi försöker att hitta metoder som funkar och att tänka till varför vi gör vad vi gör. Det är lätt att påverkas av vad andra förväntar sig och har för krav på barn, men vi vill göra det som är bäst för våra tjejer och för deras framtid.