"Don't be shy. Don't cry."

Så blev det ju ändå jag som bröt ihop tillslut, men till skillnad från förväntningarna så bröt jag ihop i glädjetårar av värme och kärlek. Vi trodde att vi skulle komma till Center of Hope och lära barnen om livet utanför, men istället lärde de oss om livet innanför. Livet inne i kroppen. Framför allt har de lärt oss kärlek. För det finns inget annat sätt att beskriva det. Det är det starkaste vi kommer ta med oss från denna resa och det vi kommer svara på frågor om den, "jag har lärt mig om kärlek och om drivkraft." Vi båda känner precis samma sak och Hanna vill tillägga att de lärt henne att det är okej att ta plats för att det har tjejerna på centret sagt till henne och visst ska man göra det ens vänner säger till en? I största möjliga mån iallafall... Under vår sista dag på Center of Hope har vi dansat, lekt lekar, skrattat massor och lärt oss av Hanna att genom Photoshop så kan man skapa en bild av sina drömmar. Vi berättade för dem idag vad vi lärt oss av dem, inte minst att ta plats och våga. Vi kramades, sa att vi älskar och tror på dem och att vi ser att de är mycket starkare än vad de själva kanske ser ibland. För så är det verkligen. Vi har sagt det flera gånger, men det går liksom inte att säga för mycket: alla på centret är så HIMLA starka. Vi är så imponerade, allihop. Om jag inte hade brutit ihop framför alla survivors när vi fyra skulle säga våra hejdå så hade jag velat säga till dem att man kan faktiskt, på något vänster, photoshoppa sitt liv. Jag skulle ha sagt så för att innan har någon annan hemsk människa bestämt hur deras liv ska se ut, men nu har det chansen att skapa något eget. De får ÄNTLIGEN vara konstnären som skapar sitt eget liv och vi kan bara hoppas att vi någon gång känner samma drivkraft som dessa tjejer och killar på centret gör. Alla på centret har stora drömmar och nu finns det inte längre något som hindrar dem. Tjejerna har så otroligt mycket talang när de kommer till dans och framför allt en fruktansvärt snabb inlärningsförmåga i allt de har testat på hittills. Bara några få ytterligare tecken på deras vetgirighet som kommer ta alla så långt i livet som de själva önskar. Vi hoppas att vi genom Cecilia får följa deras liv och att de kan få följa vårt. Vi vill verkligen inte förlora våra nya vänner nu när vi precis blivit fästa vid dem. Även om detta var vår sista dag på centret så får vi ändå träffa alla survivors imorgon för då ska vi gå på balett med dem, vilket ska bli så himla himla roligt! Vi är inte redo att säga hejdå än Vi hörs imorgon, kramar (att täcka för deras ögon och utstikt att till för att kunna skydda dem)