Inte ”hejdå” utan ”vi ses senare”

I slutet så fick vi alla det ”perfekta” avslutet ändå. Vi åkte till Center of Hope och överraskade tjejerna medan våra ömma mödrar hade utbildning med de anställda på kontoret. Alla blev jätteförvånade och glada, vilket var det vi hade hoppats på. När vi var där passade vi på att samla in allas drömmar och foton så ska Hanna försöka få drömmarna att bli sanna med hjälp av Photoshop. Jisses, vad exalterade de var och det var helt underbart att se. Vi hann även finslipa dansen vi jobbade på i lördags som de ska visa upp på Cecilias födelsedag på torsdag och HERREGUD vad de där tjejerna kan dansa. Det finns några riktiga talanger och som tur är ska de få börja dansa balett igen nästa vecka, jippie! Till slut blev det ju tyvärr dags för det vi bävade för; själva avslutet. Hur skulle vi säga hejdå till de som givit oss så mycket kärlek och inspiration? Det kändes alldeles omöjligt att bara åka iväg nu, men vi sjöng sånger, pratade om vad vi lärt oss av varandra, att vi är tacksamma för att vi träffats och att vi kommer ses igen. Fram till dess kommer vi att följa flickornas och pojkens resa genom Cecilia och de kommer följa våra liv också. Vi lovade varandra att nästa gång vi ses så kommer det inte vara i Center of Hope (Ifall vi inte spontanplanerar en ny resa inom kort!) utan då är alla ute i riktiga världen och försöker nå sina drömmar som vi vet att de kommer förverkliga till slut. Vi båda kommer att skriva ett separat inlägg om våra tankar kring resan som nu börjar komma till sitt slut så nu avslutar vi detta inlägg med att helt enkelt säga att vi är så tacksamma att vi får ha alla underbara människor vi träffat under resan i våra liv. Detta är inte ”hejdå”, det är ”vi ses senare”. Imorgon ska vi åka på utflykt och turista lite med Cecilia, skoj skoj! Vi hörs imorgon, kramar. Åhhhh vi ska inte glömma alla anställda på Visayan Forum och framförallt inte Russel (som sitter i traffiken i 3, bland 5-6, timmar för oss varje dag)! Kommer att sakna alla enormt mycket! Hanna