Bortom ord

Fina fina världen. Vart är du påväg? Jag läser mycket nyheter, jag har läst om terrordåden som skakat världen bortom rim och reson och trots detta har jag aldrig förstått hur det känns att vara anhörig till någon i de drabbade städerna...förrens igår. Det var inte länge sedan jag var i Stockholm, hade the time of my life och befann mig på exakt samma plats där det, bara några månader efter, skulle hända något sånt här. Jag har 2 bröder som bor i Stockholm och 1 syster som bor utanför, igår när jag först läste om bussen i Stockholm satt jag i en telia-butik, jag skulle låsa upp min telefon och helt plötsligt hör jag inget längre. Jag kan inte riktigt avläsa vad andra säger de enda tankarna i mitt huvud är "Lever mina syskon? Är mina syskon skadade? Är deras närstående skadade? Har de sett något? Är de okej?" Det gick på repeat, en av mina bröder fick jag tag på och han kunde bekräfta att min andra bror också var okej. Jag står inte mina stockholmssyskon jättenära men i den sekunden var det inte relevant för fem öre, i den stunden i Teliabutiken brydde jag mig inte om de andra skadade jag kunde bara tänka på mina syskon. Jag fick tag på min andra bror igårkväll och de alla är okej, familjer och allt. Men det skakade mig, helt plötsligt var jag en av dem som febrilt ringde till pappa för att höra ifall han pratat med mina syskon, skrev till dem och ville veta hur de mådde med en klump i magen. Ta hand om varandra, vårda varandra och stå rakt i denna tid. Nu går min tankar till de som fallit offer för detta vansinnesattentat och de skadade med anhöriga. Stockholm, du finns i mitt hjärta.