A well respected man

Förra fredagen gjorde Lasse Kronér comeback i rutan i paradrollen som programledare i Doobidoo. Och så är väl allt frid och fröjd då? Eller? Det har varit en lång ofrivillig exil från TV-medverkan sedan han i samband med #metoo 2017 anklagades och polisanmäldes för sexuella otillbörligheter. Kronér hoppade av programledarskap och hamnade i kylan. Plötsligt ville ingen ta i honom med tång trots att han innan allt det plötsligt uppkomna varit en älskad och omtyckt programledare och underhållare. Det var ju samma med Martin Timell. Och i någon mån Ingvar Oldsberg. Där är då tre programledare jag alltid tyckt bra om, men som plötsligt betraktades som paria, som persona non grata. Timell anklagades för något som ska hänt i en badtunna många år tillbaka och med Oldsberg var det väl mer att han skulle ha behandlat medarbetare på mindre bra sätt, inte så mycket riktigt det där egentliga med #metoo. Men det viftades med storsläggan och många fick ta emot hårda slag mot sina personer och karriärer. TV-ledningar vände de tidigare så omhuldade programledarna ryggen och vare sig det de anklagades för eller inte var sant var de plötsligt personer som ingen ansvarig ville kännas vid. Det var genom att den amerikanske filmproducenten Harvey Weinstein av flera kvinnor anklagades för våldtäkt och sexuella trakasserier det hela började och medias och sociala mediers kraft visades när hashtaggen #metoo skapades och snöbollen sattes i rullning. Det råder väl ingen tvekan om att en och annan riktig buffel och skitstövel med rätta fått på pälsen i samband med #metoo och det då säkert välförtjänt, men det drog med sig så mycket och så många att det ett tag kändes som att alla som någon gång gjort något tveksamt skulle sättas dit. Vad som hände i den där bubbelpoolen där Martin Timell och någon ytterligare befann sig vet nog bara de två, men han blev de facto frikänd av en enig rätt när det väl kom dithän. Hans karriär som en av TV4:s starka varumärken var nog ändå slagen i spillror och på det personliga planet måste det förstås kännas tufft och hårt att anklagas, offentligt hängas ut, nagelfaras i media och allt vad som följer i anklagelsernas spår. Och så var det ju med Lasse Kronér också. Jag hade tankar på att skriva något om honom och det här redan någon gång förra sommaren. Någon hade länkat till ett långt Facebookinlägg han gjort och det var stark läsning. Han gav sin bild av det som skett och hur det behandlats i media. I Kronérs fall var det en kvinnlig medarbetare som till synes haft ett mycket gott förhållande till honom som stod för anklagelseakterna och det hela tedde sig mycket märkligt. Men pressen köpte det. Och SVT vågade inte annat än att vända Kronér ryggen. You’re on your own liksom. Hur känns det? Plötsligt så ute i kylan. Jag pratade i somras med en random person i Göteborg över en öl eller två och vi kom in på det här ämnet medan vi höll oss i skuggan på en uteservering en varm dag. Den jag pratade med bodde i samma kvarter eller område som Ingvar Oldsberg och han såg honom ibland och hejade på honom. Det var någon operation inblandad och Oldsberg såg för tillfället sliten ut. Mer på grund av kroppens tillkortakommanden än hans plötsliga uteslutande från TV-ledningens håll, men nog var det tufft även för honom att ta in och ta emot allt det som trillade över honom efter så många år som populär TV-personlighet i På spåret och diverse andra program.   Den jag pratade med berättade också att Lasse Kronér efter de besynnerliga anklagelserna mot honom tvingats flytta från där han bodde. Om det stämmer kan jag inte säga att jag vet med säkerhet, men den jag pratade med verkade trovärdig och varför skulle han fabulera om en sådan sak? Om det var som det påstods är det förstås trist. Ena dagen omtyckt och uppskattad programledare och underhållare och så kommer anklagelser som biter sig fast i mediasvängen och hos folk i allmänhet. Och så går det så långt att man blir illa sedd, omtalad, baktalad. Och känner att man måste flytta, bryta upp från sitt hem, för att få lugn. Media måste ta på sig sin del av ansvaret för sådant, men det gäller även den som flyktigt läser någonstans om något som skett, snabbt drar slutsatser och scrollar vidare med en ”sanning” med sig i medvetandet. Det finns ju fler exempel i spåren av #metoo. Journalisten Fredrik Virtanen är ett. Han våldtäktsanklagades som det verkar grundlöst av Cissi Wallin och hängdes ut med namn. Och så var han stekt för ett tag. Betraktad som paria. Spetälsk. Persona non grata. Han har gett sin bild av det som skedde i bokform, men liksom för andra är det förstås en lång uppförsbacke. Folkdomstolen har sagt sitt och Virtanen, Oldsberg, Kronér, Timell anses åtminstone under en tid inte längre vara värda så mycket som ett ruttet lingon. Att anklagelser kan vara felaktiga eller helt ogrundade når knappt igenom mediabruset och frikännanden ges inte lika stor uppmärksamhet som påståenden och anklagelser. Som offentlig person (inte minst då) kan steget vara litet från succé till fiasko. ”Det är bara ett fingerknäpp från toppen ner till botten”, som Ulf Lundell uttryckt det. Och apropå Lundell så spelade Örjan Ramberg Jack Råstedts kompis Bart i filmatiseringen av Lundells succédebutroman Jack. Jag hamnade intill Ramberg i en bar för några år sedan och nämnde det om hans roll som Bart som det jag särskilt minns från honom trots att jag vet att han gjort så mycket annat. I samma bar, vid samma bardisk, en gång senare och vi hejade på varann igenkännande utan att prata. Och sedan har våra vägar korsats ett par gånger till på andra ställen och skådespelare Ramberg har tydligen känt igen mig och vi har nickhälsat eller sagt något ord. Det här var innan #metoo och allt, men jag minns att jag tänkte på honom när det började rullades upp. Han är känd som lite av bad boy och jag tänkte att det inte skulle förvåna mig om han dök upp i allt det där med anklagelser. Han klarade sig nog där, men så kom då dokumentären om sångerskan Josefin Nilsson och det framkom att han i egenskap av pojkvän till henne för många år sedan tydligen misshandlat henne. Det var väldigt tråkigt att höra och naturligtvis är hans gärningar i det fallet oacceptabla och oförsvarbara, men även i hans fall måste man säga att det gick för långt i media och sociala medier. Som jag förstår det är han dömd för det han gjort och han har sedan lång tid tillbaka sonat sitt brott och då får det väl på något sätt ändå vara utverkat. Men så kom det en andra våg genom dokumentären och Ramberg blev närmast offentligt lynchad av allmänheten. Jag kan inte på något sätt ta honom i försvar i fråga om det han utsatte Josefin Nilsson för, men jag måste ändå ifrågasätta det drev som plötsligt kom i media och sociala medier som Facebook. Jag har ändå sett och hört en annan sida av honom, när han där i baren intill där jag befann mig pratade med Pernilla August och andra och berättade anekdoter om besök hos Gösta Ekman och jag vet inte vad. Han verkade vara en mycket trevlig och underhållande person, långt ifrån det dåliga rykte han redan hade och det som senare skulle komma fram när det handlade om hur han behandlat dåvarande flickvännen Josefin. Om man ser #metoo-rörelsen som alltings moder har den förstås gjort mycket gott genom att en del rötägg fått sina fiskar varma, men det har också fått allvarliga negativa konsekvenser. Dramaten och andra stora teatrar verkar ju vara synnerligen speciella arbetsplatser och Örjan Ramberg är inte den ende som hamnat i blåsväder. Som ett led i att det började rullas upp en del om tystnadskulturen på teatrar avgick Benny Fredriksson 2017 från sin post som vd för Kulturhuset Stadsteatern sedan han kritiserats för sin ledarstil. Och tydligen tog han det hela så hårt att han under en resa till Australien några månader senare bestämde sig för att ta sitt liv. För mig var Fredriksson ett helt okänt namn när jag hörde att han var död, men satt i kontexten med medias påverkan och alla anklagelser och uteslutanden är naturligtvis hans självmord en tragedi liksom det även på något sätt är det att tidigare aktade personer så totalt förnekas och att en sådan som Lasse Kronér alltså kanske tvingats bryta upp och flytta bara för att han anklagats för något. Det där drevet som eldas på i pressen är någonting vi alla får ta ansvar för, att det inte blir för stort. En annan TV-personlighet som det skrevs en del om i våras var B. Redan innan jag såg om det som en nyhet dök namnet upp i sociala medier och med kunskap om det kunde man på de pixlade bilder som lades ut få bekräftat att det var den omnämnde. Det var anklagelser om att B skulle ha varit för närgången mot en ung kille på ett utegym i Florida. Familjen hade reagerat och anmält och så stod ord mot ord. Det hela uppmärksammades i svensk media och tidigare kollegor uttalade sig på det sätt som är brukligt. Det var rättegång i Fort Lauderdale i samma veva som jag var där i krokarna och snurrade i våras och kanske var det därför jag uppmärksammade det som skrevs om fallet. Nu verkar B har klarat sig under radarn i svensk media och lite oklart är det väl vad som egentligen skett, men han kan ses som ännu ett exempel på hur lätt det annars kan vara att gå från att vara en väl respekterad man till att bli totalt avskydd, uthängd och hatad. ”Det är bara ett fingerknäpp från toppen ner till botten. Och huden runt din lycka är så tunn”. Jag vill inte på något sätt negligera, försvara eller sopa under mattan någon av de (i förekommande fall eventuella) missgärningar som ovan nämnda herrar gjort sig skyldiga till, men på något sätt vill jag peka på att vi måste sansa oss lite med att döma så snabbt. Det kan gälla offentliga personer som de här eller kanske personer i vår närhet. Det blir snabbt en sanning eller ”sanning” av påståenden och anklagelser och i en del fall kan det finnas andra sanningar och förklaringar. Ibland går det lite snabbt att döma och för den som då i en del fall felaktigt anklagats kan det vara en tuff ny verklighet att hantera. Lättsam och lättviktig fredagsunderhållning är nog vad en del lite nedlåtande skulle klassa Doobidoo som, men programmet fyller väl sin funktion i fredagsmyset efter en lång arbetsvecka och därpå obligatoriska tacos – och programmet är omtyckt. Lasse Kronér är tillbaka i det och det är bara att hoppas att det känns bra för honom. Den ursprungliga frågan kvarstår dock; är det frid och fröjd igen? Lasse har nog haft en del att jobba med för egen del innan sin comeback och det finns nog alltid för både honom och andra i samma situation kvar ett uns av en känsla av att en del där ute i publiken tänker att ”ah, det finns nog ändå någonting som är sant med det där”. Lasse får genom att alltid ha betraktats som ”go gubbe från Gôteborg” stå som symbol för det att vara en väl aktad man som plötsligt över en natt eller så är ute i kylan, men det finns alltså fler exempel. En tankeställare är att vi nog lite till mans ska akta oss för att bli en del av drevet när det går och för den som vill läsa länkar jag nedan till det inlägg Lasse Kronér lade ut på Facebook för drygt ett år sedan. Mig berörde det. https://m.facebook.com/story.p...