Bandy, bandy

Bandypremiär i slutet av mars?! Ja, i mitt fall var det så. Det var alltså premiär FÖR MIG att se bandy. Jag har på något sätt ”alltid” tänkt att jag vill se en bandymatch en gång, men det har väl inte varit tillräckligt intressant för att dra iväg till Vetlanda eller någon annan ort med lag som varit uppe i divisionerna. Dessutom är det med här utomhussport på vintern knappast min kopp thé. Sedan bandyn flyttat inomhus – blir det inte innebandy då förresten? – har det känts något lite mer aktuellt och då var det väl just Vetlanda som kanske låg närmast till hands, men det har inte blivit av. Så fick plötsligt det lite mer närliggande området upp ett lag i högsta serien när lilla Åby/Tjureda tog det klivet för några år sedan, men inte blev det att jag åkte och såg något medan de låg där heller. Det blev bara en säsong i Elitserien, 2019/2020, och den vintern var jag knappt alls i Sverige. Jag får skylla på det. Nu har lilla Åby – med 418 invånare enligt Wikipedia – begåvats med inte bara en bandyhall utan även med att arrangera det här årets VM i bandy, både för damer och herrar. Inte illa! Vad jag vet är det första gången de två världsmästerskapen arrangeras tillsammans och att det då sker på en så liten ort som Åby är väl närmast sensationellt. Det skulle enligt tidigare prognos bli uppehållsväder igår, men det blev allt annat än det. Sedan jag med hjälp av Googles välvilliga navigering letat mig fram till det som heter Eriksson Arena parkerade jag min nypolerade och nu regnvåta bil helt nära och gick mot den stora hallen för att se mitt livs första bandymatch. Lite på håll tyckte jag mig skymta en fotbollsplan och jag funderade på väg till Åby om jag någonsin varit där, men om jag inte minns helt galet fanns Åby/Tjureda jämte Rottne och Torne (eller hette de Västra Torsås?) bland de lag vi mötte när jag som ung spoling var med och tränade fotboll i Väckelsångs IK så det är inte omöjligt att jag var där på den tiden och åtminstone satt på bänken. Min aktiva period som fotbollsspelare var ganska inaktiv kan man säga. Men det var fotboll det, nu var det bandy som hägrade. Jag visade upp min QR-kodsbiljett i mobilen och fick tillträde till Eriksson Arena med inhägnat område helt intill. Jag hade pejlat läget med en som varit och sett bandy i hallen och jag hade på min fråga om huruvida det var kallt där fått bekräftande svar på det. Enligt konceptet våga vägra vinterjacka hade jag därför pälsat på mig enligt lager-på-lager-metoden och med ett stort antal lager på mig såg jag därför än mer ut som en Michelingubbe än jag gör annars. Och inte hjälpte det direkt för svinkallt var det verkligen. Eftersom det är så kallt där har jag väl i princip bestämt mig för att inte se någon mer av Tingsryds AIF:s hemmamatcher i det som troligen är landets mest omoderna och iskalla ishall för ishockey och som nu på nytt heter Dackehallen – jag väntar tills ny hall är byggd – men inte ens den mäter sig med kylan i det här bandytemplet i Åby. Och det är klart… med en hall som mäter nästan 9 400 m² och där större delen utgörs av en gigantisk isbana är det förstås en gedigen kylklamp som ligger där nere. Det här med att det var inomhus gjorde alltså inte att det var mer ombonat att gå på bandy än det hade varit utomhus. Det enda är väl då att man slipper snö eller kanske regn och vind. Men kallt var det verkligen, trots alla lager med kläder. Ville man värma sig något fick man gå ut utanför. Eller till det som annars verkar vara kafeteria och väl också någon typ av klubblokal som det kändes. Där var det uppvärmt. Drivande kraft och eldsjäl inom bandyn i Åby/Tjureda IF är Owe Svensson, om några veckor 80 år gammal, och jag pratade en stund med honom när jag mellan VM-bandyhalvlekar smugit mig in i den där lokalen. Sommaren 1995 jobbade jag på Växjöfängelset och jag minns Owe därifrån. Han, liksom många av de andra ”plitarna”, jobbade där under en herrans massa år. Han kom förstås inte ihåg mig, men jag sade att jag mindes honom från då och sedan har jag sett honom i media i olika sammanhang med koppling till bandy och Åby/Tjureda och på det viset påmints om honom. Jag frågade vad han tyckte var störst, när klubben tog steget upp i Elitserien eller detta med VM i lilla Åby. Han framhävde faktiskt allra mest när klubben gick upp i Allsvenskan, att det liksom var större än nästa steg. Det var kanske efter flera år i lägre division/divisioner. Men självklart var det stort att nå ända upp till Elitserien också. Och att arrangera VM. Jag frågade om namnet på hallen och det kommer sig tydligen av att en man som hade ett företag som sponsrade hallbygget mycket hette Eriksson. Hans företag hette inte Eriksson, men ägaren gjorde alltså det. Om något borde väl kanske arenan annars ha hetat Svensson Arena kan man tycka. Owe med det efternamnet var ordförande i föreningen i 53 år. När jag väl till slut en gång i livet nu skulle gå och se på bandy blev det ordentligt. Det blev världsmästerskap och det blev inte en utan två matcher. Biljetten gällde hela dagen och det hade därför gått att se matcher ända från 8 på morgonen fram till den sista på kvällen, men någon måtta på galenskapen fick det väl vara och jag fokuserade på dagens två sista matcher. Det var i båda fallen Sverige mot USA, i herr-VM 16.30 och i dam-VM 19.00. Att det var något större publikintresse kan inte påstås. Det var kanske 100-talet eller så på plats och utöver att det fanns en del från andra deltagande nationer var det nog nästan uteslutande sådana som hade med föreningen Åby/Tjureda att göra eller som åtminstone bodde i Åby eller det absoluta närområdet. Med tanke på kylan kan jag förstå att det inte är en sport som attraherar massorna. Hellre då hockey med Växjö Lakers i ombonade Vida Arena två och en halv mil bort. Nåväl, det här skulle göras. Jag ville ju se bandy en gång och när det nu var ett VM på relativt nära håll fick jag väl faktiskt engagera mig. Därför alltså besök i denna kalla hall mitt i skogen i Åby. I mitt huvud har den bandypublik jag sett framför mig varit försedd med lovikkavantar och därför presterat mycket dova så kallade bandyapplåder. Dessutom har jag också i mina tankar om bandypublik haft med mig att den nog gärna, för överlevnads skull i kylan, har med sig termos hemifrån och denna termos innehåll kan då förmodas vara kaffegök. Ja, så har jag i alla fall tänkt mig bandypubliken. Nu fanns det skyltar om att alkohol inte fick medföras så där föll ju den delen bort hos den här fåtaliga VM-publiken i Åby. Trots gedigen lista över vad man inte fick ta med sig eller göra kunde jag inte se att något direkt förbud mot lovikkavantar var utfärdat, ändå tyckte jag inte direkt att jag kunde se några sådana heller. Det var mycket blågula jackor som väl hade med arrangemanget att göra (eller om det var klubbjackor) och så var det vanliga vinterkläder. Och så åtminstone en Michelingubbe. Inga termosar, inte ens hos Michelingubben. Tydligen är det här det första herr-VM:et sedan 2019. Coronapandemin och sedan Rysslands invasion av Ukraina har stoppat de senaste tre årens planer. Nåja, då hann ju Åby bygga stor ishall och så blev det som det blev att VM kom att arrangeras där, mer eller mindre i skogen i Småland. Av kända skäl är inte Ryssland med och spelar VM det här året och det får man väl säga gör att det känns lite urvattnat. Oftast har det stått mellan Sverige och Ryssland (eller tidigare Sovjetunionen) om hur de ädlaste medaljerna ska fördelas och när då den ena av de två kombattanterna – om man kan säga så om lag och nationer – inte är med blir det lite halvdant. Nu är det ju som det är och hur länge det tar innan ryska idrottare och lag får vara med i olika sammanhang hänger nog mest på en viss Vladimir, han med Putin som efternamn. ”J-vla Vladimir!” som Ivan Boring sade i någon sketch. Även om jag nu har tänkt att jag velat se bandy någon gång är min kunskap om sporten mycket liten. Visst känner jag till namnen på en del av de där lagen som alltid varit med i toppen och visst vet jag att SM-finalen eller -finalerna brukar spelas på Studenternas i Uppsala, men den enda bandyspelare vars namn jag kunde dra mig till minnes där i Eriksson Arena var Bernt ”Bempa” Ericsson. När jag nu scrollar lite om bandy på nätet påminns jag om namnen Bengt ”Pinnen” Ramström och Jonas Claesson också, men de namnen hade jag inte kunnat plocka fram så där fritt ur minnet. Bandy är trots allt en liten sport internationellt sett och namnen inom sporten blir liksom inte lika stora som de inom fotboll och ishockey. 16.30 var det dags för det första mötet mellan två av de i VM deltagande nationerna, Sverige och USA. Herrarna var alltså först ut och det tog inte mer än en minut eller så innan Sverige hade spräckt den amerikanska nollan. Innan första halvlek var slut var Sverige uppe i 7-0, men så kom ett försmädligt baklängesmål som saboterade siffrorna. Nåväl, de svenska herrarna var aldrig hotade. Kanske slog de av på takten lite i andra halvlek, men 13-1 slutade i alla fall den matchen. En myt om bandy är att man aldrig ser bollen, men till min förvåning tyckte jag att jag såg den förvånansvärt bra. Det var inget större problem att hänga med i spelet såtillvida. Sedan var mitt engagemang nog inte det största, men jag var i alla fall där. Jag bevistade matchen. Tre ismaskiner gjorde jobbet med att spola isen mellan halvlekarna och det fick de göra bäst de ville innan nästa match för jag hade siktet inställt på att värma mig lite i den där byggnaden som väl var något slags kombinerad klubblokal och kafeteria (även om serveringsverksamheten åtminstone den här dagen hade flyttat ut). 19.00 begav jag mig till den kalla bandyhallen igen och det var alltså dags för Sverige-USA igen, nu damerna. Den största skillnaden var väl att det var många hästsvansar som letade sig ut på baksidan under hjälmarna och att det även var kvinnliga domare (åtminstone såg jag att någon var det, men jag tror alla). En viktig skillnad var också att damerna bara spelade 2 x 30 minuter, till skillnad från 2 x 45 i herrarnas match. Jag var ganska inställd på att avvika efter första halvlek eftersom det var så förbenat kallt, men när det nu bara var 30 minuter tänkte jag att jag väl fick härda ut den där sista halvtimmen. Efter lite värmning och en mugg kaffe (som Owe Svensson bjöd mig att ta) återvände jag in för den där sista av dagens totalt fyra halvlekar för min del. Att det skulle bli svensk seger även i dammatchen var det ingen tvekan om. 5-0 blev det till de svenska tjejerna/damerna. På de amerikanska spelartröjorna såg jag för övrigt namn som Larson, Carlson och Ahlquist. Kan det vara att det finns kopplingar till Sverige i de namnen månne? Det verkar ju så. Det var gott att kunna gå till bilen och sätta på full värme efter att den där andra matchen var slut. Nu har jag varit på bandy – tick på min ännu oskrivna bucket list på det – och det ska inte upprepas, inte ens om jag får utrusta mig med kaffegökstermos och lovikkavantar. Det är för kallt. Viss medial uppmärksamhet har de senast dagarna ägnats åt fotbollslandslagets förbundskapten Janne Anderssons utfall mot Bojan Djordjic efter den svenska storsegern med 5-0 mot Azerbajdjan i EM-kvalet. Nu har ju Janne och Bojan pratat om det hela och försonats så då är väl allt hunky-dory igen och vi kan lämna det bakom oss. Janne har ingenting med det här att göra, men när jag lämnade ett regnigt Åby och Eriksson Arena bakom mig kom jag osökt att tänka på en tidigare svensk förbundskapten i fotboll, Georg ”Åby” Ericson. Jag fick liksom honom i huvudet med det här med Åby och Eriksson. Georg ”Åby” Ericson ledde ju landslaget till triumfer i fotbolls-VM 1974 och han hade vad jag vet inga som helst utfall mot sportjournalister eller experter. Han tog det piano… 5-0, 13-1 och 5-0 i de här tre landskamperna som här berörts. Det går bra för Sverige nu. Eller är det bara att motståndet är för klent? Fotboll kommer jag helt säkert se live igen, men bandy… nej! Det är som sagt för kallt. Nu fick jag i alla fall se en del av ett VM och till och med TVÅ matcher när jag väl tog mig till en arena. Bandy, bandy.