Coca-Cola

I gårdagens blogginlägg skrev jag ju om whiskey (Jack Daniel’s närmare bestämt) så då är det väl högst rimligt att jag idag skriver om Coca-Cola. För att balansera upp det hela efter starkvarorna i förra inlägget och för att whiskey/whisky och cola kan vara en bra kombination. Ja, en del tycker förstås att det är en styggelse att blanda cola i whisky, men ibland kan det vara gott. Innan jag går vidare med Coca-Cola ska jag bara få be att i någon mån reda ut det där med stavningen på whisky. I Skottland skriver man det utan e, alltså whisky, medan man på Irland stavar med det där extra e:et, alltså whiskey. I USA vill man också ha det med så exempelvis Jack Daniel’s är alltså en whiskey. Det var i korta drag. Japan och Kanada stavar tydligen som i Skottland medan det på de flesta andra håll tydligen är som på Irland. Jag föredrar skotsk whisky och stavar därför helst utan e. Om det inte är irländsk whiskey (eller annan med e) förstås. Rätt ska vara rätt. Efter detta sidospår tillbaka till ordningen. Coca-Cola var det ju det skulle handla om och detta eftersom jag när jag var i Atlanta besökte World of Coca-Cola. Och att det ligger just där faller sig naturligt eftersom drycken härstammar från just Atlanta. Det var där apotekaren John Stith Pemberton uppfann Coca-Cola 1886 och han står staty framför museumet. Som alltså heter World of Coca-Cola. Det finns förstås en mängd reklamskyltar och sådant inne på World of Coca-Cola och det är lite charmigt att se hur man marknadsfört produkten genom åren. Coca-Cola torde vara ett världens mest igenkända varumärken så de har ju lyckats. Det har nu gått prick två månader sedan jag besökte museumet och minnet vacklar, men jag har bestämt för mig att det på den guidade turen berättades att man först marknadsförde Coca-Cola med gul färg och inte röd. Hur länge det var så kan jag dock inte dra mig till minnes. Kärnan i World of Coca-Cola är valvet, VALVET, där det hemliga receptet förvaras. Det är väl då Pembertons originalrecept från 1886 och endast ett fåtal känner till vad det står i det. Tydligen är det någon ingrediens som är sådär extra hemlig och i alla fall gör man en stor grej av det med inlåsning i valv och hemlighetsmakeri. Ett vanligt Franz Jägerkassaskåp verkar inte vara tillräckligt säkert för receptförvaringen så valv får det vara. Säkrare än Fort Knox säkert. Jag tror att jag första gången hörde talas om Coca-Cola på en bussutflykt när jag var barn. Det är min minnesbild i alla fall. I mitt hem hade vi i läskedrycksväg nog enbart Apotekarnes eftersom det var vad som såldes i backar på Börjes i Tingsryd. Det var Päronsoda, Sockerdricka, Fruktsoda, Hallonsoda och vad nu allt hette. Och julmust förstås när det var den tiden på året. Eller påskmust. Men ingen Coca-Cola vad jag kan minnas. På den där utflykten var det som jag minns det ungdomar som drack Coca-Cola längst bak i bussen. Inget annat för det var en mycket städad utflykt med barn, vuxna och ungdomar. Det var något rykte kring Coca-Cola då om att det skulle innehålla kokain, att det var den hemliga ingrediensen eller hur det var, och det lät ju lite farligt. Coca-Cola förnekar att det någonsin varit så medan andra uppgifter gör gällande att den sista spårmängden av kokain togs bort ur receptet 1929. Det kanske i så fall inte var den hemliga ingrediensen, men något apotekare Pemberton ansåg var nyttigt när han experimenterade fram sin läskedryck. Man lär kunna vara helt förvissad om att det inte finns något kokain i flaskorna och burkarna numera i alla fall. Och sannolikt var det högst försumbara mängder som fanns med tidigare – om det nu alls var så att det gjorde det. Personligen föredrar jag definitivt Coca-Cola framför Pepsi och alla andra avarter som finns. Förmodligen skulle jag visserligen vid ett blindtest gå bet på att gissa om det är Coca-Cola eller Pepsi i glaset, men helhetskänslan är ändå den att Coca-Cola är bäst. Som det heter: Coke is it!