Cover me

Det torde väl vara allom bekant att Bruce Springsteen fyllde 70 år för lite drygt ett par veckor sedan och det firades på lite olika sätt dagarna runt det. Jag besökte tre tillställningar där huvudingrediensen var att olika artister och band framförde sina versioner av Springsteens låtar. Den första var på Amager Bio i Köpenhamn där ett antal för mig okända danska artister tillsammans med ett för kvällen ihopsatt husband tog sig igenom gammalt och nytt från Springsteens låtkatalog. Det blev den minst intressanta av de tre kvällarna, tycker jag. Det blev lite rumphugget när artisterna bara gjorde enstaka låtar var och det att jag inte alls hade koll på vilka de var bidrog. Artisterna alltså, inte låtarna. Trevligt ändå med en kväll tillägnad The Boss på det viset och en svensk upplaga i liknande format hade varit intressant att ta del av om man lyckats mönstra en del av de stora svenska artistnamnen. ”Born to run – En hyldest til Bruce Springsteen” hade man valt att kalla evenemanget på Amager Bio och det var slutsålt. Jag åkte över Öresund till Köpenhamn för det tillsammans med Fredrik, som sett Bruce Springsteen live betydligt fler gånger än vad jag gjort och som också är mycket mer insatt i ämnet än jag. Till nästa evenemang, på Southside Pub i Stockholm på själva Bruce Springsteens 70-årsdag, hade Fredrik satt ihop ett quiz som man kunde delta i om man ville. Det revs av mellan kvällens två musikakter och jag insåg att jag var på tok för dåligt insatt i detaljer för att ha skuggan av en chans i det. ”Bruce Springsteen Birthday Bash” kallades evenemanget i Stockholm och lokalen var den lilla och mycket trånga Southside Cavern, i källaren en trappa ner från Southside Pub. Där levererade först Alexandra Jardvall på ett mycket personligt sätt en rad av bossens låtar och efter Fredriks quiz var det sedan dags för tributbandet Bockarna Bruce. Att det var så litet, avlångt och trångt där gjorde att det var svårt att riktigt ta till sig det bandets coverversioner på Bruce så det var först mot slutet när jag – lagom till att Alexandra Jardvall kom tillbaka och anslöt – banat mig väg fram en bit som jag kunde vara med i matchen på riktigt. Det blev ju också en trevlig kombo med Alexandra och Bockarna Bruce i skön förening där innan den Brucekvällen var över. Och borta i sitt hemland firade väl bossen själv sin dag på något sätt parallellt. Tredje och sista evenemanget i anslutning till Bruce Springsteens 70-årsdag gick av stapeln i vad som tydligen heter Åby Arena, i Mölndal en bit söder om centrala Göteborg. Det var vid Åbytravet och i en bra lokal där var det alltså ytterligare en kväll tillägnad födelsedagsbarnet som gör sig som allra bäst på Ullevi kanske en halvtimmes färd norrut. Där hoppas vi väl alla att Bruce står på scen snart igen med sitt E Street Band, men i väntan på det var det trevligt att få en del av hans låtar sig presenterade i coverversioner från två band med lokal förankring den här kvällen. ”Bruce Springsteen 70 – Tribute” var tilldragelsen på Åby Arena döpt till och jag vill mena att det var det mest tilltalande av de tre födelsedagsjippona. LittlE Street Band och Spring Street Band avverkade varsitt set och innan dess kunde man ta del av en tätt inpå evenemanget inspelad och ihopklippt video på cirka en halvtimme, i vilken fotografen Jan M Lundahl – varvat med musikklipp – berättade en rad historier rörande hur han kommit i kontakt med Bruce och E Street Band genom Nils Lofgren. Jag har hört en del av de här anekdoterna hemma hos Janne tidigare och nu kom de från honom på bioduk där han även hade vännerna Thorvald och Pontus med som något av sidekicks. De var båda en del av några av Jannes upplevelser i springsteensvängen genom åren. I lokalen fanns även många av Jannes bilder att beskåda och för hugade spekulanter fanns de att köpa. Janne hade en aktiv kväll eftersom han inte bara spelade trummor med sitt eget band LittlE Street Band utan även med Spring Street Band. Vad Bruce själv säger om alla coverversioner som görs på hans låtar vet man nog inget, men i avsaknad av originalet var det fint att under de här kvällarna ta del av hans gedigna låtskatt. Både LittlE Street Band och Spring Street Band gjorde bra ifrån och ingen skugga ska falla varken över dem eller någon av de andra, men jag kan ändå konstatera att det är svårt att göra Bruce Springsteen riktig rättvisa. Bruce själv är så karismatisk på scenen att det inte går att nå upp till det hur mycket man än försöker. Nu är väl inte det syftet heller och det är mer ett konstaterande. Jag var mycket nöjd med kvällen i Åby Arena och det känns att Bruce är saknad när man står där och sjunger med i Dancing in the dark eller vad det nu kan råka vara för stunden. Men ändå är det alltså inte lätt att göra artisten i fråga riktig rättvisa hur bra bandet eller sångaren än är. Jag träffade där i Mölndal bland annat tre nya bekanta som spelar Ulf Lundells låtar i tributbandet Posörerna och vi pratade om det. Jag har aldrig sett dem framträda och det enda i den vägen jag sett är ett band som hette Club Zebra. Dem såg jag i Halmstad i mitten på 00-talet och som jag minns det var det då ett rent Lundell-tributband. Klipp på YouTube visar att de även spelat annat, men det kan förstås ha varit en utveckling senare. Som jag minns det var det Lundell som gällde när jag såg dem i Halmstad. Och det är samma sak där som med Bruce, att det är svårt att fullt ut nå upp till artistens nivå. Lundell är liksom Bruce en stor scenpersonlighet, men när de två herrarna så småningom sannolikt ändå med ålderns rätt till slut väljer att avsluta sina karriärer är det tributbanden och -artisterna vi har att hålla oss till förutom minnen och det som finns inspelat. Av tributband är det mest sådana som ägnar sig åt Pink Floyds musik jag sett genom åren. Jag tror att det är fem olika jag varit på och inte minst P-Floyd och Brit Floyd gör det på föredömligt sätt. Det är som att det – om jag ska återkomma till det – på något sätt är lättare att göra Pink Floyds musik rättvisa än när det kommer till enskilda artister som då Bruce och Ulf Lundell. Trots att Pink Floyd i sig är så musikaliskt fulländade lyckas de två ovannämnda banden göra sina framträdanden så bra att man om man blundar nästan kan tro att det är en Pink Floyd-konsert man är på. Och ser man till att göra covers på Bruce Springsteen är det ingen nackdel att vara kvinnlig artist. Jag gillar exempelvis Suzi Quatros version av Born to run och Patti Smith med Because the night kommer man inte förbi utan att nämna den även om den mer känns som hennes sång än Springsteens. Och av svenska artister har exempelvis både Lisa Miskovsky och Jill Johnson gjort låtar av Bruce, åtminstone live. Se där två svenska sångerskor som jag kunnat tänka mig vara en del av en svensk tributkväll lik den med danska artister i Köpenhamn. Och Alexandra Jardvall då. Hon var verkligen bra där nere i Southside Cavern. Jag har sett en del annat också i musikväg nu i höst och när jag ändå är inne på coverversioner måste Ebba Forsberg framhållas. Hon turnerar tillsammans med Mikael Wiehe nu, men jag såg henne i Allhelgonakyrkan i Stockholm i slutet av september och då var det bara hon och två musiker. Hon framförde ett par egna låtar också, men grundstommen i konserten var fantastiskt fina svenska versioner av låtar som i original är gjorda av Bob Dylan och Leonard Cohen. Ebba gör låtarna till något helt eget och det är enastående. Jag såg Kiefer Sutherland – mer känd som skådespelare – i Göteborg också nyligen och likt många andra gjorde han en cover på en Bob Dylan-låt. Någon jag pratade med efteråt konstaterade att det ”alltid” görs covers på Bob Dylan, men nästan aldrig på Bruce Springsteen när artister väljer att ha med något sådant på sina setlistor. Det är ju förstås min reflektion, men kan det ha att göra med att Bob Dylan i mitt tycke är så tråkig att se live medan Bruce Springsteen är raka motsatsen? Att Dylans låtskatt vårdas ömt liksom Bruce Springsteens dito av åtminstone tributbanden och enstaka artister välkomnas dock och Kiefer gjorde Knockin’ on heaven’s door riktigt bra. Jag såg Nazareth i Ronneby också i september och där var skånska VA Rocks förband. De rev av Led Zeppelins Rock and roll på ett föredömligt sätt och nu senast gav sig Starsailor-sångaren James Walsh på både Louis Armstrong och Elvis Presley utöver sina egna låtar och Starsailors när han framträdde inför fåtalig publik på lilla Ideal Bar i Köpenhamn tidigare i veckan. Det var väl Sven-Erik Magnusson i Sven-Ingvars som på värmländska sade något i stil med att ”det är inte lätt å göre covers på sig själv”, men lite av det är det som exempelvis James Walsh gör. Jag tror det var sex eller sju låtar av Starsailor han gjorde på egen hand där i den köpenhamnska kvällen. Och så har vi ju Thomas Di Levas hyllningsföreställning till David Bowie där uppe i sin himmel. Den är riktigt bra och den tog mig in i den första höstmånaden när Di Leva framträdde i Eksjö över tolvslaget in på 1 september. Är det någon som är lämpad att hylla David Bowie så är det han och han gör det med bravur. Och överhuvudtaget är det fint att andra artister och band tar sig an dessa fantastiska låtskatter som Bruce Springsteen, Bob Dylan, David Bowie, Leonard Cohen, Ulf Lundell m.fl. lämnat efter sig under avslutade eller pågående karriärer.   Grattis i efterskott på 70-årsdagen till Bruce Springsteen för övrigt. Vi ser dig gärna på Ullevi igen nästa sommar! P.S. Bilden på Bruce Springsteen himself är från Hunter Valley i Australien 2017, den senaste konserten jag sett med honom.