Dressed for success?

Det är inte så många jag känner som har spelat in en egen skiva, men Lars Brundin har gjort det. Och tvåstycken till och med. När den första kom var jag på en skivreleasespelning som hölls i Lars nuvarande hemstad Malmö. Jag minns att det stod vin på borden där i konsertlokalen på Victoriateatern och vi bjöds väl sannolikt på hela plattan från scen under den trevliga kvällen. Nu har det andra albumet kommit ut och det går under namnet Kostymer. Skivan släpptes för ett par månader sedan, men redan i somras stack Lars till mig ett exemplar av det redan då färdiga albumet. Jag lyssnade igenom det ett par gånger i bilen då, men sedan kom en uppsjö med skivor från framför allt ett antal boxar med Bob Dylan, Thåström och Bruce Springsteen emellan så det är först nu i höst jag återstiftat bekantskapen med låtarna på albumet. Jag gillade vad jag hörde redan när jag lyssnade i somras och jag kan inte säga att jag har ändrat uppfattning. Det är ett – i positiv bemärkelse – lättlyssnat album och det är snygga arrangemang och låtar som efter några lyssningar sätter sig i huvudet så att jag nu känner att jag måste gå över till att lyssna på något annat för att inte helt snöa in på det här. Nu har exempelvis inledningen till Vitkalkat hus satt sig så att jag får upp den i huvudet hela tiden. En del låtar, inledningar eller fraser har en tendens att göra så, uppenbarligen även Lars Brundins. Efter att nu ha lyssnat på albumet i bilen igen under en tid är det trots att det är den som hela tiden poppar upp inte just Vitkalkat hus som stuckit ut som favoritlåt. Det är snarare Du kan aldrig ge dig av och Känns det okej som jag tycker bäst om. Du kan aldrig ge dig av är ett låtbygge på närmare sju minuter och det finns ytterligare en så där lite extra lång låt på plattan, På kanten av ett berg. Jag gillar hos Ulf Lundell när det är långa låtar med mycket text och Du kan aldrig ge dig av vill jag mena är exempel på en sådan hos Lars Brundin. Det är liksom i andra låtar en historia som berättas och det tilltalar mig. Lars är en begåvad textförfattare och låtskrivare. Jag tycker mig höra influenser från flera andra svenska artister och det är väl lite i samma musiklandskap som till exempel Ulf Lundell, Lars Winnerbäck och Magnus Johansson som Lars Brundin rör sig och jag tycker att det ibland också påminner en del om Mats Ronander. Det skriver jag inte bara för att jag i skrivande stund råkar sitta i Örebro, Mats Ronanders forna hemstad. Influenser, likheter och inspiration från andra är nog ofrånkomligt, men Lars Brundins musik och texter står på egna ben och det är bara att önska lycka till framgent. Efter vad jag förstått har albumet fått fina recensioner och det är det värt. Ett snyggt omslag är det också. Lars är fotograf i botten och även om det inte är han som är fotografen till just de bilderna kanske han kan ha haft ett finger med i spelet när det kom till tagandet av bilderna med de långa skuggorna. Kostymer heter alltså albumet och det kanske är ett klädval som leder till framgång. Kanske är han dressed for success. Lite kul är det att det tydligen var dottern som fick Lars att ta steget till att på allvar ge sig in i musiken. När det började närma sig att han skulle 50 tyckte hon att det var dags att han skrev färdigt påbörjade låtar och såg till att ge ut en skiva. Så berättas det i alla fall och skiva blev det. Och nu alltså en till. Det är inte många som ger sig in i artistskapet runt 50 som Lars gjort, men varför inte? Bättre sent än aldrig. Jag testar att länka till favoritlåten Du kan aldrig ge dig av här nedan och resten finns förstås också på Spotify, liksom debutalbumet Hotel Royal. Och så finns förstås det förstås att köpa album också. Trevlig allhelgonahelg på er! https://open.spotify.com/track/7fMYvh331OZZwl9BLwNy5r?si=OO5ezaYsSDy3qx4WFvQVFg