Funeral for a friend

Tack och lov är det inte så jättemånga begravningar jag varit på, men några stycken har det förstås blivit. Det är ju alltid sorgligt, vemodigt och känslosamt när man tvingas ta farväl av någon familjemedlem, släkting eller någon man på annat sätt känt. Igår var jag – på sätt och vis – med på en begravning, en websänd sådan. Engelsmannen Ian, som jag kände från Kap Verde, gick bort för några veckor sedan och genom en som vi gemensamt kände hade jag fått inloggningsuppgifter till websändningen från begravningen som alltså var igår. Jag ska inte säga att Ian var någon nära vän utan mer en person som jag då och då träffade på under lite drygt det sista halvåret jag var i Santa Maria, Sal, Kap Verde. När man över tid träffar på varann återkommande och har gemensamma vänner och bekanta blir det ändå en slags vänskap och det var alltid trevligt att träffa Ian. Han flög ner till Sal med ett av få flyg som gick från England innan jul 2020, innan man åter stängde ner flyglinjerna, och han blev sedan fast på Sal fram till någon gång i mitten på juli i år. Han liksom jag har lägenhet där, men han hade inte tänkt stanna så länge. Pandemin satte käppar i hjulen för hemreseplanerna och istället för att fira sin 60-årsdag tillsammans med barn och barnbarn, vilket han gärna velat göra, fick han fira med sina vänner nere på ön. Det var i slutet på maj och när jag råkade passera såg jag att de höll till på Hotel Morabezas Beach Club så jag tittade in och gratulerade. Jag hade annars gratulerat på Facebook tidigare på dagen. Ian kunde alltså till slut flyga hem i mitten på juli och jag såg sedan att han lade ut inlägg om att han var på lasarett, men jag förstod inte hur allvarligt det var. I efterhand har jag sett att han i kommentar skrev att diagnosen var att han hade cancer, att det var på alla möjliga ställen och att det inte gick att bota. Hur snabbt kan det inte gå? Från den livlige och glade Ian jag träffade de sista gångerna i maj och juni till att det plötsligt var cancerbesked och sedan slut i mitten av september. Livet är skört. Även om jag som sagt var inte kände Ian så väldigt väl kände jag att jag ville vara med och på något sätt ta ett sista farväl när nu möjligheten fanns genom websändningen från vad det verkade ett slags kapell eller kanske mindre kyrka i anslutning till ett krematorium i Norwich. Websända begravningar har väl tyvärr för många blivit det enda sättet att deltaga när pandemirestriktioner har omöjliggjort normala begravningar. Några minuter efter tre svensk tid igår eftermiddag kopplade det upp i sändningen och begravningsceremonin för Ian tog snart sin början. Det var nog vad man väl här i Sverige kallar en borgerlig begravning för några psalmer etc kom inte. Den musik som valts var istället låtar som Ian säkert tyckte om och som var passande. Något förvånande kanske, men som ett hedrande av Ians minne strömmade Sweet Caroline med Neil Diamond ut ur högtalarna när kistan bars in och sedan de fysiskt närvarande tog plats i och utanför bild. Jag såg att folk hade munskydd när de gick in och även den som tog emot hade sådant. Här är Sverige är de ju sällan sedda. Det som åtminstone i Svenska kyrkan kallas för griftetal hölls och det var ett fint tal med inslag av humor, en slags levnadsbeskrivning av den som nu gjorde sin sista resa. Nära vänner nämndes och en del anekdoter berättades. Till ett bildspel som visades på en vägghängd TV där i kapellet spelades sedan Robbie Williams låt Angels. Efter lite mer av tal och även lite av en dikt som Ian skrivit, där han uttryckt att när man lämnar gör man det med en afterglow, kom den sista musiken och det var Frank Sinatra med My way. När Sinatra symboliskt sjöng ”and so I face the final curtain” drogs röda draperier för framför kistan och gästerna lämnade strax. Det var det som visades av begravningsceremonin. Det var en fin liten stund för att minnas Ian, oavsett hur väl man känt honom. Ett fint farväl. Och också fint det där med att nu han lämnar med en afterglow. Rest in peace.