Helter skelter

Trots ännu en dag med härligt sommarväder har jag ägnat eftermiddagen åt att se invigningsceremonin vid de olympiska spelen i Tokyo. Det är något jag gärna vill titta på. Det är högt ställda förväntningar när det kommer till OS-invigningar och jag vet inte om jag var så jätteimponerad av delar av den här. Vissa moment var riktigt häftiga, men inte allt. Den traditionsenliga inmarschen kändes rörig eftersom man följde det japanska alfabetet istället för annat. Det kändes som att man kastat upp alfabetets bokstäver i luften och sedan tog dem i den ordning de dök upp på golvet. Så kom exempelvis Burundi en stund efter Zimbabwe, Vietnam kom just för Benin och Peru direkt efter Belize. Ja, det var helt huller om buller sett till hur det brukar vara. Men ändå i ordning sett till det japanska alfabetet tydligen, om man får tro informationen. Rörigt blev det i alla fall. Kap Verdes entré missade jag, men jag kunde se det i efterhand från BBC:s sändning, filmat av en av alla brittiska expats i Santa Maria som lagt ut det på Facebook. Det japanska paret som fastnade på Kap Verde nämndes. Sverige gick in som 85:e land med dubbla fanbärare, en manlig och en kvinnlig, och så var det även för många andra länder. Det var mycket annat som skiljde sig från tidigare invigningar också. I princip alla av de invandrande hade munskydd ordentligt på sig och det var tomt på läktarna, det kändes tämligen glest i leden (den svenska delegationen var ungefär 20 till antalet) och det var rejäla avstånd. Coronapandemin satte verkligen sin prägel på invigningen. En del länder marscherade in väldigt strikt medan andra, ofta afrikanska, sydamerikanska och önationer gjorde mer färggranna och glättiga entréer. Drygt 200 nationer/trupper vandrade in och det tog närmare två timmar bara det. Det var svårt att känna den riktiga entusiasmen, men det var kul att se alla dessa länder ändå. Många av dem har jag besökt och ibland när man ser ett lands namn och flagga kan man få en liten flashback i minnet när de dyker upp, så även nu. Men rörigt var det med detta inmarscherande i en helt annan bokstavsordning än vanligt. Det enda det var ”ordning” på var väl att Grekland gick in först och att arrangörslandet, i det här fallet alltså Japan, gick in sist. Så brukar det ju vara. Jag har sett de flesta OS-invigningar som varit på TV, även om jag nog vid något tillfälle tvingats missa något till förmån för annat. 2008 var det i alla fall så om jag minns rätt, när det var i Peking. Då såg jag så mycket jag kunde i min kusin Jans och hans sambo Annettes lägenhet i Göteborg, men så var det dags att gå den korta biten bort till Slottsskogen för att se något på festivalen Way Out West så något missade jag nog. Och invigningen i Los Angeles 1984 missade jag helt för då var jag i bil på väg upp till Stockholm. Det var lite dålig planering. I Barcelona 1992 var jag på plats utanför stadion och för den som minns var det ju så att en pil med eld där tände den olympiska elden. Jag var alltså utanför och ett litet område spärrades där av utan direkt förklaring. Det visade sig att den där pilen efter att den flugit över det som blev den olympiska elden fortsatte ut och landade just där man beräknat, på den lilla avspärrade ytan och bara ett fåtal meter från där jag då stod. Precision får man säga. Även vid vinter-OS i Lillehammer var jag lite grann utanför stadion, i kylan. Minns jag rätt hade jag just anlänt med tåg och på håll såg jag de olika nationerna i ordning vandra inåt för att göra sin entré. Lite av det såg jag även i Barcelona medan jag strök runt stadion uppe på berget där. De där två invigningarna har jag alltså definitivt missat på TV, men så fick jag i gengäld med mig att se en del av tävlingarna. OS får väl räknas som det största arrangemanget i världen och det är verkligen något speciellt. Det var det också att vara på plats i Barcelona och Lillehammer 1992 respektive 1994. Det är mycket på gång även utöver tävlingarna och det känns som att man verkligen är med där det händer. Även det är förstås annorlunda nu med Tokyo 2020 – ett år i efterhand, 2021 – eftersom allt påverkas av coronarestriktioner. Nu är det ingen publik och mycket begränsad rörelsefrihet så allt runt omkring lär nog vara avblåst. Nu är spelen i gång i alla fall och under drygt två veckor kommer det att kämpas för att vinna de ädla medaljerna och så får vi se hur det går. Från invigningen tar jag i alla fall med mig allt det här som var annorlunda och inte minst inmarschen med länder som kom som det kändes nästans slumpmässigt. Lite rörigt var det. Piktogrampantomimpresentationen var ett underhållande inslag, fyrverkerier är alltid häftigt och ögonblicket när tennisstjärnan Naomi Osaka tände den olympiska elden var magnifikt. Jodå, nu är de olympiska spelen i gång och själva tävlandet kan på allvar börja.