I love rock 'n' roll

Som jag tidigare nämnt i ett inlägg (My number one) var huvudanledningen till att jag åkte till just Australien den här gången att jag ville se Roger Federer spela tennis live en gång, men det fanns en sekundär huvudanledning också och det var att jag skulle få möjlighet att se en spelning med Joan Jett. De senaste åren har jag jobbat på tämligen bra med att beta av artister jag gärna vill se live, men som jag inte sett tidigare (Neil Diamond, Mott the Hoople, Sheryl Crow, David Gray, Belinda Carlisle och Melissa Etheridge för att bara nämna några namn som poppar upp i huvudet), men några återstår ändå och Joan Jett har stått högt upp på den imaginära listan. Inte för att jag direkt lyssnade på The Runaways, men de har förstås funnits i mitt medvetande och jag har tidigare sett Lita Ford från bandet på KB i Malmö (om jag minns rätt). För mig är Joan Jett mer soloartisten än The Runaways-medlemmen och framför allt är det förstås låten I love rock ’n’ roll som det lyssnats på. Den är ju svår att undvika. Med lite samma beat som Queens We will rock you i början känner man igen den på en gång när man hör den och den spelas mycket. Låten är från 1981 så den har varit med ett tag, men åtminstone jag har inte tröttnat på den. I låtens titel fångas också på något sätt essensen av att man tycker om att gå på konserter, tycker jag. Liksom Joan Jett sjunger att hon (eller jaget i låten) gör gillar jag rockmusik och då inte minst att gå på rockkonserter. Det har gått mig helt förbi om Joan Jett möjligen haft någon spelning i Sverige i modern tid (tydligen var hon på Hultsfredsfestivalen 1990, men det året var jag väl inte där), men jag har försökt forska i om hon turnerar och hittat att hon gjort en del spelningar i USA åtminstone. Jag hade lite funderingar på att försöka ta mig dit i höstas och se henne någonstans där även Cheap Trick var med, men det blev inte av. Kombomöjligheten med att se Federer spela tennis och Jett några dagar senare i Australien dök dock upp och så blev det att jag bokade flyg till Melbourne. Efter några dagar med framför allt Australian Open-tennis i Melbourne hyrde jag bil för att ta mig ner till Mornington Peninsula en bit söder om Melbourne. Jag ville se lite av den delen av landet och så var det då där den tänkta konserten med Joan Jett skulle vara. Det var vid Mornington Racecourse, vilket väl vanligtvis nyttjas till galopptävlingar om jag förstått det rätt. Konserten eller snarare festivaldagen var inte på själva banan utan i anslutning till och det började redan vid två på eftermiddagen, precis lagom till att jag parkerat bilen. En varm och solig dag var det och utöver Joan Jett bjöds det på en serie australiska band och artister. Jimmy Barnes är väl något av legend på hemmaplan i Australien och han var huvudnamnet och spelade sist på den här endagsfestivalen som var en av flera under namnet The Red Hot Summer Tour, vilken Joan Jett var en del av på några ställen. Först ut var annars ett bra coverband som hette Chocolate Starfish, följt av Richard Clapton, Diesel och The Living End innan det var dags för Joan Jett and the Blackhearts. För mig var det förstås det som var huvudakten, men i någon mån tittade jag även på det övriga innan i den gassande eftermiddagssolen och sedan även på Jimmy Barnes som spelade tills det börjat skymma. Några bilder på Barnes får hänga med i det här inlägget, annars är det bara Joan Jett och hennes band. Joan Jett var ingen besvikelse. Med 60 år fyllda rockade hon fortfarande på bra och 60 är förstås ingen ålder i sammanhanget. Se på andra i samma genre; ”gubbar” som Bruce Springsteen och Ulf Lundell som båda fyller 70 under 2019 – och The Rolling Stones förstås. Exempelvis. Med från ursprungliga kompbandet The Blackhearts fanns en med i nuvarande upplaga och han, Joan Jett och de övriga avverkade en hel del The Runawayslåtar + en del av Jetts egna + covers som Gary Glitters Do you wanna touch me (oh yeah) och Bruce Springsteens Light of day. Bra drag och högt tempo och så kunde jag då bocka av även Joan Jett från listan på dittills osedda artister. Det har varit en för mig lång period helt utan livemusik – ända sedan slutet av oktober – men det var ju fint att vara tillbaka på banan igen. Jag smygstartade visserligen med brittiska Bastille i Melbourne, en bonusspelning på en tennisdag, men det var Joan Jett som rent musikmässigt drog mig till Australien. Hur mycket av konserter det blir innan dess vet jag inte, men nu väntar en sommar då jag väl lär se en del av Ulf Lundell (igen) och säkert en del annat. Framtiden får utvisa vad. Och redan denna lördagskväll blir det konsert, med Lily Allen i Auckland. Så är det tänkt. Gott med lite livemusik! För det är ju så: I love rock ’n’ roll.