Lär dig älska mörkret

”Lär dej älska mörkret” sjunger Ulf Lundell i låten med den titeln på albumet Omaha. Jag tror inte att det går att göra det. Att lära sig älska mörkret. Jag har visserligen alltid hävdat att det för min del är kylan och inte mörkret som är det värsta med vinterhalvåret och det står jag fast vid, men den här hösten känns mörkret mycket mer påtagligt och jobbigt än någonsin tidigare. Det känns oerhört påfrestande att det redan vid 18-tiden är på väg att mörkna och att det först vid 7-tiden på morgonen börjar ljusna igen. Så starkt har jag inte känt det någon gång tidigare vad jag kan minnas. Det enda positiva är väl att det fortfarande är ganska milda temperaturer. Men mörkt är det. Mörka Småland i mitt fall. Verkligen. Det har åtminstone där jag bor inte varit mycket till dagsljus heller den senaste tiden. Visst har det förekommit dagar med solsken och i huvudsak blå himmel, men det känns som att det oftast är som idag eller igår eller säkert i förrgår o.s.v. att den stackars solen – i bästa fall – bara orkar bryta igenom några minuter och sedan är det kompakt grått igen. Det är verkligen igenmulet nästan konstant dagtid och så kommer då skymningen tidigt och det är snart becksvart utanför fönstren. Inte mycket att älska med det. Och idag när jag till slut efter flera dagar utan att ha lämnat bostaden väl skulle ut och iväg till återvinningen och lite affärer satte det precis lagom till att duggregna och sedan regna än mer. En föga attraherande väderlek och om jag ska hålla mig fast vid Lundell-albumet Omaha hade låten Pissväderspolska från det varit en mer lämplig låt just i den stunden. I mitten på oktober 1987 – jag vill minnas att det kan ha varit 17 oktober – åkte flickvännen och jag iväg på vad som skulle vara ett närmare halvt år lång resa och den var då planerad sedan ganska lång tid tillbaka och vårt första resmål var Thailand. Det var första gången jag var iväg så långt bort (bortsett från en vecka på Teneriffa i januari samma år) och för mig var det en aha-upplevelse att komma till Asien då. Kanske inte så mycket det klibbiga Bangkok som vi först åkte till, men när vi väl kom ner till Koh Samui. Så långt hade livet utan alternativ rullat på med årstidernas växlingar inklusive långa höstar och hemskt långa vintrar. Nu slogs jag av att man faktiskt skulle kunna ha det så som vi hade det där i oktober-november och framåt. Snö, is, kyla och mörker i Sverige var inte det enda alternativet. Man kunde ha det varmt och gott och eftersom Thailand var billigt att vistas i föddes tanken om att man skulle kunna vara där och i liknande länder under vinterhalvåret, den mörka och kalla tiden hemma. De tankarna har inte direkt gjorts verkliga, men den vintern slapp vi i alla fall undan bra med hemkomst 1 april som det blev och jag har sedan haft liknande långresor (om än inte lika långa) några gånger efter det. Och allt större vinterhatare som jag är känns det skönt att den möjligheten åtminstone teoretiskt finns. Man kan komma undan. Men det är ändå alltjämt kylan som är värst så det förvånar mig att jag far så illa av den här hösten. Jag känner ingen motivation till att göra något egentligen och jag som brukar sova tämligen lite går nu och lägger mig tidigt och jag sover länge. Det lockar inte att gå upp när det inte är ljust och när det knappt orkar ljusna ens om dagen. Det kompakt gråa molntäcket känns nästan som om man vore långt uppe i nordligaste Norrland under midvintermörkret. Det orkar liksom inte bli ljust. Ser jag bakåt i tiden har jag under perioder jobbat mycket – ibland två eller tre jobb parallellt – och det är klart att de där rutinerna hjälper till att få det uthärdligt under höstar och vintrar. Veckorna rullar på och det är kallt och mörkt, men man tänker inte på det så mycket när man nästan bara jobbar och sover. Nu är jag inte inne i sådana rutiner och då känns det som att dagarna och nätterna just nu går saktare. På sätt och vis. Det får bli att åka till solen och värmen framåt och jag hade gärna åkt redan nu, men en del inbokade konserter att gå på hindrar det. De ska väl ändå lysa upp lite i mörkret, hoppas jag, och kanske är det också det som bidrar nu i svarta oktober, att det har varit tämligen tomt i kalendern. Inte mycket av konserter har blivit sedda på sistone och inte mycket annat skoj har det varit heller. Jag var på ett par hockeymatcher förra helgen för att bryta av lite, men annars har det varit väldigt evenemangslöst. ”Rocktober” skyltas det om. Nej, det har inte blivit mycket med det. Det känns långt kvar innan jag kommer iväg till solen för att få en vitaminjektion på det sättet, men det får gå att härda ut eftersom det är som det är. Jag har nu i kalendern på nästa år på den 1 oktober skrivit in ”Fly landet!” som påminnelse. Jag har nog alltid tänkt att man kan ta sig igenom oktober, men efter den här nu pågående månaden vete fåglarna. Det kan i alla fall få vara en målsättning och ett hopp till nästa år att försöka skala bort åtminstone en del av oktobermånaden med sitt mörker. Om det låter sig göras är dock skrivet i stjärnorna. Annars får jag väl vara hemma och försöka acceptera mörkret, men att lära sig älska det går nog inte.