Long cold winter

Nu har jag upplevt mina första minusgrader på i runda slängar 21 månader. Eller… upplevt och upplevt… jag har i alla fall konstaterat att det varit nere på minussidan för första gången. Den termometer jag tittar på visade - 1,0° när jag lade mig i natt och jag kan i efterhand se att det varit nere på - 1,4°. Om man nu får tro den termometern. Kanske inte riktigt minusgrader i plural som jag skrev alltså, men drygt en i alla fall. Och det lär ju bli värre. Det där med 21 månader hänger förstås ihop med att jag flög ner till Kap Verde mot slutet av januari 2020 och eftersom jag fastnade där i pandemin och inte kom hem förrän nu i juni 2021 klarade jag mig alltså undan förra vintern helt och jag saknade inte snön och kylan ett ögonblick kan jag ju säga. Nu är jag dock hemma och det går obevekligt mot både mörkare och kallare tider ett tag till. De korta dagarna är i sig jobbiga, men för mig är det kylan som är värst med vintrarna. Jag vill påstå att jag faktiskt far illa så snart det närmar sig nollpunkten. Fram till för bara ett par-tre veckor sedan har jag envist hållit fast vid att ha shorts och helst flipflops och bara i förekommande fall strumpor och skor. Nu har jag dock – vid de få tillfällen jag lämnat huset och kört iväg – tvingats övergå till jeans och skor och bara det känns som ett nederlag. Sommaren är definitivt över. Dessutom var det så att det kändes som att hösten gjorde entré redan när juli övergick i augusti och med en tämligen trist och höstlik augustimånad kändes det som att det här kommer att bli en ohyggligt lång period av höst och sedan vinter. Den enda fördelen jag kan se är att möjligen myggen nu till slut kan försvinna. Det har varit det i särklass värsta året med myggor någonsin där jag bor och det har varit nästintill omöjligt att vistas ute. Den minimala balkongen en trappa upp var dock en fristad under sommaren eftersom myggen av någon anledning inte tycks hitta upp till den. Det blev åtminstone några sittningar där på seneftermiddagen och kvällen under juni och juli innan hösten slog till. Man kan ju tycka att myggen kunde ge med sig, men fram till helt nyligen har de fortsatt vara en plåga och det är faktiskt så att jag i mitt stilla sinne nästan längtat efter lägre temperaturer, höst och vinter bara för att bli kvitt myggplågan. Om möjligt. Det här verkar vara någon slags Terminatormyggor som liksom aldrig försvinner. Med kylan nu borde de väl ändå göra det. Men vad är värst, bitande kyla eller bitande insekter? I båda fallen får det mig i alla fall att stanna inomhus så mycket som möjligt. Ett normalt år hade jag så här års haft någon slags överlevnadsplan för vintern, förhoppningsvis omfattande ett antal utlandsresor till varmare klimat. Kalla mig gärna klimatflykting för det bistra skandinaviska klimatet tilltalar mig inte. Ett normalt år hade det alltså varit så och eftersom resorna ner till Kap Verde brukar dra i gång så här i mitten på oktober hade jag nog sneglat på att hitta något bra sistaminutenerbjudande kanske redan nu eller åtminstone i början eller mitten på november. Och sedan sannolikt fler resor dit och/eller någon annanstans under de kallaste månaderna. Jag vill skala bort så mycket som möjligt av det förhatliga vinterhalvåret. Men nu… har jag inga planer alls på att åka någonstans. Nog längtar jag ibland ner till Santa Maria på Kap Verde igen, men kanske det inte blir någon resa alls dit den här vintern! Med som det blev merparten av vintern 2019/2020 + resten av 2020 och fram till juni i år där kan det i och för sig kanske kännas lite mättat med intresset, men nog hade det varit skönt att komma ner åtminstone en gång i vinter. Fortfarande känns det bökigt och ovisst att resa och det är en anledning till att jag inte har några planer nu. Ekonomin är en annan. Den har varit bättre om man så säger. Det blir i alla fall ingen resa vare sig till Kap Verde eller någon annanstans den här sidan nyår och redan det är exceptionellt för mig. Skulle det bli så illa att jag inte åker någonstans överhuvudtaget den här vintern kommer det att bli en mycket lång och kall period för mig. Det har nog knappast hänt någon vinter alls sedan jag började resa att jag spenderat hela hemma i Sverige. Det känns nästan skrämmande. Kylan är för min del terror. Kan jag bara hålla mig inomhus med full värme på får det väl i så fall gå, men det kommer kännas fullständigt deprimerande. Och emellanåt måste man ju ändå gå ut i kylan, om inte annat så för att handla på sig lite mat och dryck. Utöver nödvändiga utvikningar lär det få bli att finna sig i att gå in i någon slags karantän- och eremitskap. Det får väl bli den tråkiga överlevnadsplanen för vintern om det är så att det inte skulle bli någon flykt till värmen. Jag får väl se vad 2022 bär i sitt sköte, men det ser inte helt lovande ut. En hel vinter hemma?! Det skulle bli sanslöst påfrestande! Visserligen har jag mycket av röjande i huset att klara av, men det blir väldigt trist. Hm… 18 oktober idag och redan på minussidan nattetid. Det lär ta åtminstone sex månader tills det är någorlunda acceptabelt att gå ut, kanske sju eller åtta. Det kan bli en mycket tuff vinter det här, särskilt om den blir svinkall! Suck!