My number one

Huvudanledningen till att jag åkte till just Australien och Melbourne för att fly vintern - det finns ju en del närmare alternativ - var att jag ville se Roger Federer spela tennis live. När jag var på Australian Open för två år sedan såg jag bl.a. Nadal, Djokovic och Serena Williams spela - möjligen också Andy Murray, minns inte riktigt - men Federer missade jag. Och han gick och vann det året. Liksom senast. Karl'n är 37 nu och han verkar inte mattas, men det är väl ett rimligt antagande att han inte kommer att hålla på med spelandet så väldigt länge till. Därför kände jag att Australian Open var en möjlighet igen. Och visst fick jag se honom. Först på ett träningspass på en sidobana och sedan i två matcher i Rod Laver Arena. Federer är populär så det kan vara knepigt att få tag i biljetter. Dessutom vet man inte förrän på eftermiddagen föregående dag hur spelschemat ser ut, i vilken arena en spelare ska spela och när. Jag såg Federers matcher i andra och tredje omgången. I nästa åkte han sedan sensationellt ut sedan unge greken Tsitsipas besegrat honom. Och sådant kan ju hända, att toppseedade blir utslagna innan man hinner se dem. För två år sedan såg jag titelförsvarande Djokovic förlora en rafflande match tidigt i turneringen och den här gången såg jag likaledes titelförsvarande Caroline Wozniacki bli utslagen även hon, av Maria Sjarapova. Det var en spännande match som blev en highlight utöver att då som jag hoppats få se Federer.  Novak Djokovic, Andy Murray, Rafael Nadal och Roger Federer har dominerat världstennisen på herrsidan i många år nu och har därför kommit att kallas Big Four. Idag är det söndag och sista dagen för årets Australian Open. De yngre spelarna flåsar de fyras gäng i nacken, men än så länge är gammal äldst. Nu är det väl något av drömfinal eftersom det står mellan Nadal och Djokovic, men jag hade gärna sett att Federer var en av två i finalen. Han såg stabil ut i matcherna jag såg. På väg till Melbourne för nu snart två veckor sedan läste jag om en tårfylld presskonferens där Andy Murray meddelat att han på grund av skadakan bli tvungen att lägga av med spelandet, och att Australian Open möjligen kunde bli hans sista turnering. Inte minst därför hade jag gärna sett honom, men nu åkte han ut redan i första omgången så chansen att se honom försvann. Men möjligen såg jag alltså honom spela 2017.  Murray, Djokovic och Murray i all ära, men jag håller Roger Federer högst av de fyra. Det har varit en fröjd att se honom spela. Spelstilen är både elegant och kraftfull. Med totalt 20 Grand Slam-titlar (Grand Slam då varande Australian Open, Franska Öppna, Wimbledon och US Open för den eventuellt oinvigde) är Federer en av tidernas största idrottsmän. Med åtta(!) finalsegrar i Wimbledon är han ju också med råge större än till och med Björn Borg där. Björn vann turneringen fem år i rad 1976-1980 och utsågs i konkurrens med framför allt Ingemar Stenmark till Sveriges störste idrottsman under förra århundradet, men även han fick alltså se sig passerad i Wimbledonstatistiken.  Ingen Federer i final idag alltså, men han kommer säkert igen och håller väl ändå på ett tag till. I intervju på plan efter en av matcherna jag såg sade han att han hittat en balans mellan spelande och familjen så ytterligare ett tag får vi väl se hans skönspel på banorna. Kan man hoppas. Med alltså åtta titlar i Wimbledon, sex i Australian Open, fem i US Open och en i Franska är schweizaren onekligen en gigant. Många har Nadal som favorit, men för mig är det utan tvekan Federer som är den störste. Min nummer ett. Och nu har jag sett honom spela i verkligheten. Check på den på min (oskrivna) bucket list.