New sensation

Fram till i lördags var jag övertygad om att den bäst bevarade hemligheten i Georgia var det i ett stort valv i Atlanta inlåsta originalreceptet till Coca-Cola, men nu vet jag bättre. Den bäst bevarade hemligheten i Georgia stavas L-A-R-K-I-N P-O-E. Jag säger det igen: Larkin Poe. Jag kan inte minnas att jag någonsin blivit så knockad av något nytt tidigare! Larkin Poe på scen var i mitt tycke sensationellt! Och helt otippat. Jag är fullständigt hänförd. Platsen var Notodden i södra Norge och jag och Roger, som jag under drygt en vecka färdats runt med på diverse konserter och annat kul, hade tagit oss dit för att se Ulf Lundell och senare på kvällen Little Steven på Notodden Blues Festival. Det övriga i programmet intresserade mig på förhand inte jättemycket, möjligen i så fall bara sent spelande Rival Sons. Medan Roger var runt och kollade på en del hade jag parkerat mig på ett kafé i centrum, utanför festivalområdet, med kaffe och macka och där dröjde jag kvar ett bra tag och laddade kamerabatterier och gick igenom bilder för rensning för att bereda plats för nya på det fyllda minneskortet. Vi hade på storbildsskärm sett en bild på två tjejer som tydligen gick under namnet Larkin Poe och det såg lockande och lovande ut ändå och det tänkte vi se utan att veta vad det var. Åtminstone jag visste inget om dem, om Roger gjorde det minns jag inte. Jag hade ingen koll på tiden där jag satt uppslukad av att gå igenom bilder i kameran, men tack och lov kom Roger förbi och sade att klockan närmade sig fyra och att det då var dags för Larkin Poes spelning. Utanför kaféet regnade det och vi snabbade oss in på festivalen och till det gigantiska konserttält som i festivalprogrammet kallades Hovigs Hangar. Vi var inte ensamma. Det var strömhopp av folk in under tak för att undvika regnet, men väl också för att det var livemusik på gång. Roger och jag tog oss först upp till ett serveringsområde högt upp och långt bak, men det som just börjat på scenen både hördes och såg så intressant ut att jag kände att jag måste fram till närmare scenen. Vi lämnade därför vår höga position och drog oss framåt. Regnet hade nu ökat i omfattning och uppenbarligen lutade det lite lätt neråt fram mot scenen till för regnvattnet letade sig in och framåt på golvet på den parkeringsplats som utgjorde golvyta till publiken där i Hovigs Hangar. Man fick ta stora kliv för att undvika de största vattenfårorna. På den stora scenen stod två unga tjejer och med dem två medmusiker. Det var uppenbart att det var tjejerna som var i fokus. Var det de som var Larkin Poe eller var det ett band eller var det sångerskan som hette så och de övriga alla tre musiker som spelade med henne (även om den andra tjejen var mer framträdande än de två andra musikerna)? Det spelade egentligen ingen roll. Det viktiga var hur bra det var. Jag kände hur jag stod där med ett enda stort leende på läpparna och diggade den där liveakten jag fram till tidigare på dagen aldrig hört namnet på. Det var verkligen sensationellt bra och sångerskan var vacker och jag stod väl nästan och blev lite småkär i henne där på gamla dar. Det var bara så bra! Jag var fullständigt tagen av det hela! När jag i efterhand summerar den där festivaldagen i Notodden är Larkin Poe det bestående minnet jag tar med mig. De lite stympade festivalspelningar (en och en halv timme) Ulf Lundell och Little Steven tilläts göra var bra men alldeles för korta och därmed rumphuggna. Larkin Poe framträdde på eftermiddagen innan dem och sopade banan med det mesta. Kanske var det till viss del för att det kom så oväntat som jag blev så exalterad, men jag känner att det här är något jag bara vill se igen och igen. Och igen. Och helst igen. När jag var hemma i hemtrakterna, i Tingsryd, igår träffade jag Jesper, en gitarrist jag känner. Han turnerar med John Holm när han emellanåt är ute spelar och han var just hemkommen från Sicilien. Han såg min t-shirt från Notodden Blues Festival och undrade om jag varit där. Jo, det hade jag ju. ”Såg du Larkin Poe då?” frågade han. Jesper hade uppenbarligen bättre koll på läget än jag hade innan jag såg dem. Även han verkade imponeras av dem och tydligen har de börjat i liten skala med att lägga ut musik på nätet och på det viset gjort sig ett namn. Jesper berättade att de två tjejerna i bandet är systrar och nu har jag läst på lite. De har tydligen spelat på Glastonburyfestivalen två gånger, 2014 och 2016, och första gången skrev tidningen The Observer att de var ”Best discovery of Glastonbury 2014”. För mig är de onekligen best discovery of Notodden 2019. Jag kan också läsa mig till att systrarna spelat med artister som Elvis Costello, Conor Oberst och Keith Urban. För mig får de verkligen spela med sitt band Larkin Poe vilken dag i veckan som helst. Jag vill hemskt gärna se dem igen, så snart som möjligt. Hur är det då med det där lite corny namnet Larkin Poe? Jo, Wikipedia menar att det var namnet på systrarnas great great great great grandfather. En tidig anfader alltså hedrar på det viset. Så var det utrett. Nu är det bara att hålla utkik efter framtida spelningar med dem. Och köpa plattor (alternativt så länge lyssna på Spotify). Men jag undrar om de inte gör sig allra bäst live ändå. Inte för att jag behöver fler band och artister att åka och titta på, men visst är det kul när man upptäcker något nytt man verkligen gillar?!