Östra Svealand

En sådan här i huvudsak gråtrist och synnerligen blåsig höstdag som det är åtminstone där jag befinner mig hemma i Småland är det fint att kunna tänka tillbaka på soliga och fina sommardagar med blå himmel och riktig värme i luften. Så jag gjorde det. Det är ett avlångt land vi lever i och med södra Sverige som utgångspunkt är det förstås den delen av landet jag sett mest av. Och kanske har jag varit lite dålig på att turista, men inte minst genom ett ganska omfattande åkande på konserter med Ulf Lundell har det på köpet genom åren blivit en del kringflackande och i någon mån turistande. Jag har i alla fall fått se en del platser och saker jag annars kanske inte kommit till. Det är ju också ett sätt att göra sightseeing, i samband med konserter. Nåja, bara det har det inte varit. Det har väl hänt att det blivit en del turer även utan konsertupplevelser inblandade, men när jag tänker efter har nog väldigt mycket varit i samband med konserter och kanske festivaler. På det viset kom jag exempelvis i somras att få några dagar på Gotland och det är aldrig fel. Och kortare svängar upp till södra delarna av Norrland blev det också, i anslutning till konserter, så lite farande blev det ju. Barndomens semesterresor med föräldrarna var inte så många och långa, men under några år var vi ute med tält och bodde på campingar och hälsade på släktingar och andra de kände. Det blev turer till Dalarna och Värmland och en gång upp till Åre och Östersund och även lite in i Norge, men längre upp än till Jämtland kom vi aldrig i Sverige. Sedan har jag i mer vuxen ålder varit uppe i norra Norrland för att se ishotellet i Jukkasjärvi och annat – trots min aversion mot snö och kyla. Och egentligen är det vackert lite varstans dit man kommer. Det är som sagt ett avlångt land så det skiljer sig en del hur det ser ut längst nere i Skåne mot långt uppe i norr. Av Sveriges olika uppdelningar finns det ju en som är i Götaland, Svealand och Norrland och att Götaland är i söder och Norrland som namnet antyder i norr är det ju ingen tvekan om, men exakt var gränserna går till det som kallas Svealand har alltid känts lite diffust. Eller är det bara okunskap. Jag tror att svensk geografi inte intresserade tillräckligt i skolan. Jag tycker också rent allmänt att det är mycket lättare att förstå sammanhang när man väl varit på en plats eller i ett land. Då har man någon slags egen relation till staden, landet, platsen i fråga. Det blir lite abstrakt att bara läsa om platser. En del av Sverige som för mig länge varit en helt vit fläck på kartan är Roslagen. Det är länge jag tänkt på det. Till Stockholm har det förstås blivit många resor och även till Uppsala och uppåt längs kusten och längre inåt landet har jag tagit mig. Men inte till Roslagen. På något sätt har det för mig legat undanskymt och än mer än Svealands gränsdragning varit något diffust. Ett tag tyckte jag det verkade som att alla möjliga man hörde om bodde eller bosatte sig i Norrtälje med omnejd och det förstod jag låg i Roslagen. Jag försökte kolla upp vad rent geografiskt Roslagen var och tänkte att en dag ska jag väl ändå ta mig dit.   Från att ha varit något jag bara hört omsjungas i sånger av Evert Taube och andra ville jag se och förstå vad det var och jag fick klart för mig att det låg ungefär där jag trodde, i de östligaste delarna av Svealand, och att det nog gränsade till Norrland eftersom gränsen på den sidan går så långt ner. När jag lade upp min plan för att i somras ta mig runt till att se framför allt konserter med Ulf Lundell blev det en hel del bilkörning inblandad och efter några dagar på Gotland tog jag nattfärjan upp till Nynäshamn. Med framkomst dit tidig morgon hade jag dagen på mig innan kvällens konsert med Lundell i Furuviksparken utanför Gävle och sedan jag korsat igenom centrala Stockholm kom jag snart upp mot det så långt nästan mytomspunna Roslagen. Nu skulle jag väl till slut ta mig dit ändå. Med bil och allt som jag var. Och jodå, jag kom dit. Någon grundlig undersökning av Roslagen kan jag inte säga att det blev, men efter att först ha styrt kosan till Norrtälje gjorde jag sedan mitt bästa för att köra på de flesta vägar jag kunde hitta. Ibland tog det stopp för att det var enskild väg sista biten man såg på kartan, men jag tyckte att jag fick med mig en hel del avstickare. Och visst var det fint. Det var idylliska lantliga trakter och vattnet fanns där lite överallt. En grå och regnig dag hade det förstås inte varit samma sak, men nu hade jag vädergudarna med mig och jag fick ett gott intryck av bygderna jag snurrade runt i. Så kom jag fram till Grisslehamn och där visade det sig att det fanns ett Albert Engström-museum. Det ville jag se så efter att ha ätit lunch på en grekisk restaurang i utkanten av Grisslehamn parkerade jag en stund och gick till museumet. Det rekommenderades att först gå till Engströms ateljé en bit bort och det gjorde jag sedan jag köpt min entrébiljett. Ateljén som Albert Engström låtit bygga låg mycket häftigt placerad uppe på en klippa och därifrån var det fin utsikt. En ung man guidade och eftersom jag var den ende som köpt biljett till det klockslaget blev det en alldeles egen guidning och tillfälle att ställa frågor. Killen/mannen var mycket kunnig och tydligen hade han tagit guidesysslan på sina axlar som en självklarhet sedan hans mormor (eller om det var farmor) tidigare gjort det och väl då också en generation mellan. Det var en fascinerande miljö Albert Engström hade att jobba i och det var förvånande att höra hur alla de kända personerna på den tiden på något sätt tycktes känna varann. Det var mycket namedroppande. Jag frågade hur Engström lyckats få byggnadstillstånd där uppe på klippan och det hade han tydligen fått genom att måla stugan vit på två sidor mot havet och resterande sidor röda. På det viset kunde bygget klassas som sjömärke. Finurligt. Efter den guidade visningen av ateljén kunde man också se Albert Engströms bostad och det var i det huset jag köpt min biljett. Huset var väl till stora delar som det var när Albert bodde där med sin familj, men det mest intressanta var ändå att få se ateljén och att höra historierna som berättades. Ett besök kan verkligen rekommenderas om ni har vägarna förbi och vill veta lite mer om Albert Engström. Det började hasta på att köra mot Furuvik sedan och det blev inte så mycket mer jag hann med på min dag i Roslagen efter museibesöket, men jag var nöjd. Nu hade jag fått lite bättre grepp om Roslagen och hur det ser ut där i de allra östligaste delarna av Svealand. Och det var fint att nu idag titta tillbaka på bilderna medan det blåser så infernaliskt och ogästvänligt där utanför fönstren.