Pink

I februari 1996 påbörjade jag min första resa med Rosa Bussarna och det efter lång flygning ner till Kapstaden. Vi var totalt, inklusive personal, närmare hundra personer som skulle tillbringa tre månader tillsammans. Vi som flugit ner från Stockholm, Göteborg och Köpenhamn hade strålat samman på flygplatsen (Charles de Gaulle) i Paris och sedan flugit på samma plan resterande bit rakt söderut mot Sydafrika. Där hämtades vi av rosafärgade gamla bussar och fick en första inblick i hur våra närmaste veckor skulle te sig. Det var med madrasser liggande på varann inne i bussen och det såg väl inte jättebekvämt ut. Hur skulle det gå att åka så under så lång tid? Några enstaka hade rest med Rosa Bussarna tidigare, men för de allra första av oss var det första gången. Den där första resan var den längsta jag gjort med Bussarna och blev också den roligaste och bästa. Det var kanske för att vi var en så bra grupp och att vi var så många, men det var också så att allt var nytt med det sättet att åka och det var kul att åka tillsammans med så många andra. Att kuska fram genom att sitta på några få säten och i övrigt sitta eller ligga på madrasser eller stå eller gå i gången var inga problem. Även om det i sig inte vara lika bekvämt som att åka i en normal långfärdsbuss var det ändå det – och bättre. Här var man inte lika fjättrad vid sitt säte och man bytte plats och position hela tiden. Och vi hade kul ombord och när vi stannade vid pauser och nattstopp. Jag skulle vilja påstå att det är den bästa resa jag överhuvudtaget gjort då när vi åkte med de bjärt rosafärgade bussarna genom Sydafrika, Namibia, Botswana, Zambia, Zimbabwe, Malawi, Kenya, Tanzania och Uganda innan vi flög vidare till Egypten och gjorde den sista tiden där med inhyrda bussar och boende på hotell sedan vi fram till dess i huvudsak bott ombord på bussarna och sovit på madrasser uppe på taket och inne i bussen. Det var egentligen tänkt att vi skulle åka hela vägen från Sydafrika till Egypten med de rosa bussarna, från Kapstaden till Kairo, men efter en del komplikationer på nerresan ändrades rutten till att bli som den blev. Egentligen var jag inbokad på den allra första resan man körde så, med avresa på hösten 1995, men jag hade bokat om och åkte den resa som tog vid där den första slutade. Den första resan gick hela vägen Kairo-Kapstaden medan vi flög från Nairobi till Kairo och eftersom vi med ändringen fick en del tid över fick vi Zanzibar och Uganda, vilket inte första gruppen haft med på sin resa. Det hade säkert blivit fantastiskt även om jag åkt den där resan som gick hela vägen från norr till söder med bussar och jag har i efterhand träffat en del av de som var med då, men jag var supernöjd med som det blev så jag har inget att klaga på. Den där resan 1996 gav mersmak och två år senare åkte jag igen med Rosa Bussarna, då en kortare resa till England, Irland och Skottland. Och ytterligare två år senare blev det landvägen från Sverige till Indien och Nepal. Västafrika 2004 följde och sedan har det rullat på med ytterligare ett antal resor med företaget, med eller utan rosa buss inblandad. Numera tror jag det stora flertalet resor görs utan det traditionella åkandet och boendet på rosamålad buss. Jag har exempelvis gjort resor med Rosa Bussarna/Pink Caravan Adventures på Transsibiriska järnvägen och till Etiopien och Seychellerna utan att minsta lilla rosa buss varit inblandad. Och till Filippinerna. (Svårrest med buss mellan öarna där). Men några ytterligare med rosa buss har det också blivit och totalt är jag väl uppe i 10-11 eller möjligen 12 resor. Jag har tappat räkningen. Nu i helgen firar Rosa Bussarna 50-årsjubileum med träff i Tiveden. Det är träff där varje år sedan många år tillbaka, men det är nog kanske lite större än vanligt när det nu är 50 år som ska firas. Självklart är då Anders Eriksson med. Det är han som i mångt och mycket ÄR Rosa Bussarna och från hemsidan hämtar jag att det 1969 var åtta vänner från Sundsvall som fick idén att åka jorden runt. Och att folk tydligen föll bort efter hand som det kan vara när det är stora planer som läggs upp. Kvar till slut var bara Anders och en till och med ombord på den buss de körde med till vad som väl blev Indien och inte jorden runt fanns 400 par träskor som såldes på olika ställen längs vägen. Det finansierade resan till viss del liksom att man inte minst plockade upp liftare längs vägen och lät dem betala en slant per dag de åkte. Det hela väckte väl en tanke i Anders, men det tog till 1972 innan han startade företag och under några år var bussarna det gjordes resor med målade i olika färger, men så blev det att till slut valet föll på att måla bussarna rosa – och det är så jag känner dem. Jag tror att jag första gången hörde talas om Rosa Bussarna 1988. Det var lite återträff med en del folk från Gävle och Skutskär jag och flickvännen träffat i Australien under resa föregående vinter och med där fanns även ett par tjejer som hade åkt eller skulle åka med Bussarna. Det skulle dock alltså ta ytterligare några år innan jag åkte med dem. Och jag minns när jag väl åkte hur jag tyckte att det var häftigt med den där rosa färgen på bussarna. De skulle liksom vara med på var och varannan bild på något sätt. Klas och Jess som driver det stora ställe i Ösjönäs i Tiveden där den här helgen alltså en återträff hålls träffades på min första resa 1996. De fann varann tidigt på resan och håller alltså fortfarande efter nu 23 år ihop och driver ett slags äventyrsgård med stor kapacitet. Jag var med de första åren sedan rosabussträffen flyttats dit, men nu var det länge sedan jag var där. Jag kände väl efter ett tag att det inte var så många jag kände på de där träffarna eftersom jag inte åkt på några år, men nu har jag relativt frekvent åkt de senaste åren (senast förra sommaren) så rimligtvis är det en hel del bekanta ansikten på plats. Och det är det sannolikt även från tidigare resor och återseenden är kul så egentligen borde jag väl vara där, men det blev ändå att jag inte bokade in mig. Det hade varit kul att träffa Klas och Jess igen, liksom en del chaufförer jag åkt med, Anders Eriksson himself och säkert ett antal medresenärer från de 23 år som gått sedan första resan. Men vad är väl en bal på slottet?... Jag har varit på med på två resor där Anders Eriksson och hans sambo Raquel varit med – till Etiopien & Seychellerna och till Filippinerna – och Anders var med på en del hörn även på första resan i Afrika 1996 (åtminstone i Egypten) och han har tidiga morgnar varit med och vinkat av och styrt upp inför avresorna från Arlanda på de två resorna till Sydamerika när jag varit med. Och han var med på Cityterminalen vid avresan mot Östeuropa i somras också. Han är och förblir Mr. Rosa Bussarna. Om jag kommer att åka igen med Rosa Bussarna vet jag inte – jag tar en resa i taget – men det finns många lockande resor så omöjligt är det inte. Jag känner ju till konceptet och det är därför inget stort steg att ta att boka. När jag skriver detta är väl partajandet igång som bäst i Tiveden och för kvällsunderhållningen står inhyrda Lili & Sussie. Kanske inte de var tillräckligt för att dra mig till tivedenskogarna, men att träffa gamla resevänner är förstås kul och jag vet en hel del som är där. Och så hade det inte varit dumt att ta del av senaste sydamerikaresans matansvarige Kalle Berglöfs goda mat heller. Han skulle hålla i matbiten på träffen, såg jag. Men men, ibland känns en bilresa på 30 mil enkel resa och lika lång väg tillbaka som ett större projekt än att boka resa till Sydamerika eller Afrika och jag sitter hemma medan många andra säkert har kul på återträffen/träffen. Jag får höja ett glas prosecco härifrån till skål till mina vänner och bekanta på plats. Om de nu har tid att läsa detta. Och säga grattis till de första 50 åren till Anders & co. Och på sant rosabussätt får det bli ett ”Hööörde jag skål?!... Skååååååål!”.