Stairway to heaven

När jag var på Österlen nyligen besökte jag Kivik Art Centre, vida berömt för att Ulf Lundell ondgjort sig över det och som det verkar drivit en kamp mot det. Anledningen är då att det som en del av konsten finns ett stort betongtorn som man kan gå upp i – och därifrån ser man Lundells gård. Att det blivit så mycket skriverier kring det hela har förstås gett fler besökare så Lundell har väl på det viset så att säga bitit sig själv i svansen. Vad är då Kivik Art Centre? Ja, det ska väl vara ett försök att skapa något slags konstcentrum på det så konstnärstäta Österlen, men där det inte handlar om målningar och keramik eller vad som är vanligast, utan istället konst i stort format ute i naturen. På en gård utanför Kivik finns det därför nu ett antal konstverk av skiftande slag och eftersom skönheten finns i betraktarens ögon kan säkert det ena verket falla någon i smaken medan andra ogillar det – och vice versa. Själv var jag väl inte så värst begeistrad. Det var mycket betong och kändes väldigt malplacerat där i det fria. Undantag fanns dock. Det nya konstverket Bibliotheca (eller egentligen Bibliotheca – arkeologiskt bibliotek) av Ulla Viotti tyckte jag var lite häftigt. 6 meter i diameter och 2,40 meter högt ska det vara och det var vackert med sin runda form, i bjärt kontrast mot mycket annat som var fyrkantigt värre. Bibliotheca är ett slags bibliotek med bokryggar i tegel och på en del av bokryggarna finns det namn på författare med koppling till Skåne. Den sedan länge på Österlen bosatte Ulf Lundell är (trots sin avoghet mot Kivik Art Centre) en av författarna som är representerade. Bland många andra såg jag även Fritiof Nilsson Piraten, Hans Alfredson och Falstaff, fakir. Och så har då begreppet tegelstensroman fått en ny betydelse. Kan man säga. Häftigast av konstverken på Kivik Art Centre är annars Gert Wingårdhs Himlatrappan. Den reser sig i ett lite lätt svävande tillstånd mot himlen och enligt informationsskylten som finns där är den nästan 30 meter lång och med sin spets reser den sig 18 meter över backen. Svartmålat stål ska det vara och för säkerhets skull har man sett till att sätta dit ett hinder några trappsteg upp så att ingen kan ge sig på att klättra upp för trappan. Alla vill ju som bekant till himlen, men ingen vill dö. Och att gå upp för den trappan skulle nog innebära en – i bokstavlig bemärkelse – överhängande risk att i förtid komma till himlen (eller var man nu hamnar). De där 30 meterna närmare himlen man kommer kan få vara och det är nog klokt att hinder satts för annars skulle säkert någon ge sig på klättringen. Häftigt konstverk, det där. Och eftersom jag var på Skepparps Vingård och såg en konsert med Dan Hylander, Py Bäckman och Janne Bark föregående dag skulle man kunna säga att jag tog mig från vingård till Wingårdh. Och i båda fallen kan viss yrsel vara inblandad om man går in för det ordentligt. Men hur var det med det där utkikstornet som Ulf Lundell har såna bekymmer med då? Ja, även där har man vidtagit vissa mått och steg för att undvika olyckor. Det är inga säkerhetsbarriärer på sidorna när man kommer ut på avsatserna på väg upp så helt riskfritt är det inte och man är endast tillåten att vara en i taget i utkikstornet. Trappan upp är lång och mycket mörk så någon typ av ficklampa (det har man ju ofta på mobilen idag) är att rekommendera på väg upp och ner. Väl uppe högst upp har man en fin utsikt över det omkringliggande Österlen. Åt ena hållet ser man den närbelägna Himlatrappan och i motsatt riktning finns då som en del i landskapet artisten, låtskrivaren, författaren och konstnären Ulf Lundells gård. Hade han inte drivit process mot Kivik Art Centre hade nog inte så många känt till att det är där han bor så på det viset har han ju då som sagt var bitit sig själv i svansen eller kanske bundit ris åt egen rygg. Eller vilket uttryck som lämpar sig bäst i det här fallet. Visst ser man den där gården på håll, men Lundells argument att man om man står där i tornet kan se in i hans sovrum känns kraftigt överdrivet. Då får man nog baxa med sig ett smärre Hubbleteleskop upp. Däremot hade jag om jag varit närmaste granne nog mer beklagat mig över det förfulande med det där betongspektaklet – för snyggt är det inte. I en av konstinstallationerna på området finns det samlat en del tidningsartiklar i ämnet Lundell vs Kivik Art Centre. Om man vill fördjupa sig i det. Himlatrappan var i mitt tycke det häftigaste på Kivik Art Centre, men Bibliotheca tyckte jag också om. I övrigt vet jag inte om jag var så imponerad. Nu har jag varit där i alla fall. Och sett det där beryktade utkikstornet också. Och från det då Himlatrappan. Upp i utkikstornet släpade jag mig, men jag gjorde inga försök att forcera avspärrningen på Himlatrappan. Himlen kan vänta.