Summer of sorcery

När Bruce Springsteens sidekick Little Steven äntligen gav sig ut på turné med eget material gjorde han det i stor skala tillsammans med sitt band Disciples of Soul och jag såg det först i Manchester i juni 2017 och sedan i Amsterdam en vecka senare. Och efter det i Liverpool, Newcastle och Stockholm på hösten. När jag nu för tio dagar sedan såg den här energikicken på Amager Bio i Köpenhamn var det inalles nionde gången inom loppet av lite drygt två år jag gjorde det. Möjligen kan det te sig vara en hel del på så kort tid, men det är inget i jämförelse med danska Monika. Jag träffade henne (igen, senast var i Norge två dagar tidigare) långt framme i kön utanför Amager Bio och hon skulle där se sin 68:e spelning med Little Steven. Eftersom han inte turnerat på tid och evighet torde det antalet vara under ungefär samma tidsperiod som jag alltså sett i sammanhanget ynka nio. Nu tror jag visserligen att Monika var på den enda spelningen Steven gjorde i London 2016 och kanske mer innan och/eller efter det, men i så fall väl sannolikt i USA för det är först nu från 2017 och framåt som det turnerats på den här sidan Atlanten i alla fall. 68 konserter på så kort tid är mycket, men jag har full förståelse. Det här är riktigt bra och kul att se om och om igen. När Little Steven and the Disciples of Soul äntrar scenen på Amager Bio är det bara två dygn efter spelningen på Notodden Blues Festival och turnésällskapet har alltså färdats söderut från Norge på den turné som är döpt efter det senast släppta albumet, Summer of sorcery. Låten med samma titel kommer förstås också, som extranummer, och när jag hörde den på Cirkus i Stockholm i juni var det första gången och den blev hela konsertens bästa. Frågan är om den inte var det även på Amager Bio för den är ett riktigt gediget låtbygge som växer för varje lyssning. Visst saknar jag en del av det gamla materialet från skivorna som kom på 80-talet, men när ny musik som Summer of sorcery kan göras 2019 är det förlåtet att jag inte får Lyin’ in a bed of fire, Undefeated och Checkpoint Charlie. Los Desaparecidos, Sun City och inte minst Out of the darkness kommer i alla fall av det gamla. Och en del annat. Och Southside Johnnytrippeln som avslutas med Love on the wrong side of town går inte av för hackor. Allt det nya faller mig inte riktigt i smaken, men energin och spelglädjen kompenserar upp det. Att se Little Steven and the Disciples of Soul är en explosion av musik och färger. Det är körtjejer som också dansar sig igenom konserten och det är blåssektion och trummor och slagverk i skön förening. Det är mycket folk på scen och bandet är mycket samspelt efter nu många konserter tillsammans. Och Little Steven själv då, centralfiguren i verksamheten, far runt iförd en massa klädlager och spelar gitarr och sjunger och showar. Han gillar det här och kanske ångrar han att han inte turnerat genom alla de här åren som gått. Kalendern har ju fyllts med omfattande turnéer tillsammans med Bruce Springsteen & the E Street Band och medverkande i TV-serierna Sopranos och Lilyhammer och åtminstone jag har stått på Springsteenkonserter och undrat om inte Steven skulle återuppta sin egen musikkarriär. De där plattorna på 80-talet hade ju en hel del bra låtar. Nu har det alltså skett och blir det bara tid över till det – om vi förutsätter att Springsteen samlar sina mannar för turné igen och det kan sätta käppar i hjulet – står säkert Steve och bandet på en scen nära dig snart igen. Hur är det han brukar avsluta konserterna? Är det ”We always come back”? Tror det. Något i den vägen i alla fall. Det är med lätta steg jag lämnar Amager Bio i augustikvällen och tillsammans med konsertfränder går till metron för vidare färd med tåg från Kastrup till svenska sidan. Det blir en del skratt och snack om konserten och annat och vi är nog alla mycket nöjda för det var en formidabel konsert vi fått uppleva. Vi får hoppas att Little Stevens uttalade löfte om att de alltid kommer tillbaka kommer att hållas. Det här vill jag se igen!