Svart kaffe

Om jag ska ta vid där jag slutade i förra inlägget var det så att jag började rulla från Kongsvinger framåt kvart i 9 söndag morgon för drygt en vecka sedan, efter den dag på Notodden Blues Festival som drog iväg en bit in på natten innan vi var klara med den. Det blev sparsamt med sömn liksom det blivit föregående nätter – jag får det till att det för min del blev 22 timmar totalt på sju nätter – men jag hade en hel del mil att köra om jag skulle ta mig till nästa ställe i tid. Tanken var att jag skulle köra ner till Österlen och där se Dan Hylander, Py Bäckman och Janne Bark på konsert på Skepparps Vingård kl. 18 och dit var det närmare 70 mil. I ett Norge som är långt mer söndagsstängt än vad som är fallet i Sverige fanns det väl ändå en del mackar öppna om man ville ha något i krävan eller strupen, men det blev att bilen fick jobba på några mil ner förbi Oslo och sedan vidare en bit söderut på svenska sidan innan jag hittade lämpligt ställe där. Jag behövde boosta mig med lite kaffe, svart som synden. I beklämmande avsaknad av McDonald’s längs vägen fick det bli en stor kaffe från ett Burger King istället. Det var nog vid Torp utanför Uddevalla och jag hade då redan kommit en bra bit på vägen. Det är inte alltid det hjälper med kaffe, men ofta piggar det upp och det är en billig livförsäkring om man känner att man börjar bli lite småtrött när man kör. Nu var det inte så särskilt trött jag var, men jag kände att koffeinet gjorde verkan och gjorde mig piggare än vad jag varit. Nytt stopp vid köpcentret i Kållered sedan, en snabbvända in på IKEA där och sedan en stor svart kaffe från McDonald’s. Det slog definitivt undan benen på eventuell annalkande trötthet och jag kunde stabilt rulla vidare mot ett regnigt Skåne. Jag kom fram till konsertplatsen jag skulle till i god tid och körde en lov bort till närbelägna Haväng innan jag återvände för att gå på konserten. Det skulle vara utomhuskonsert och det kändes inte alls lockande eftersom det höll på och regnade. Jag parkerade ändå och lämnade bilen sedan det lättat lite i regnandet och så betalade jag entréavgift till evenemanget. Det stod nu klart att det visserligen var spelning utomhus, men att den skulle hållas under ett tälttak. Det såg ut lite som ett cirkustält och det utgjorde en fin inramning till spelningen. Det var några timmar till att jag skulle köra igen så ett glas bubbel från vingården kunde jag unna mig. Så blev det och det smakade bra och jag tog med det till en bänk i tältet. Och snart började konserten. Jag satt på Dan Hylanders sida och det var också han som inledde. De turades sedan om att sjunga. Janne Bark framförde den första låten han spelat in med Lundell, Snart kommer änglarna att landa, och drog med undertecknad i presentationen. ”Det vet väl du, Kjell, vilken det är”, sade han och det visste jag, men blev ställd och kom inte på det i stunden trots att jag såg det här lilla turnépaketet i Halmstad förra hösten och det redan då nämndes. När frågan nu kom hade jag inte svaret redo och jag var ju heller inte förberedd på att det skulle vara något quiz. Janne framförde alltså den och ytterligare låtar och Dan och Py sjöng diverse som de själva spelat in eller skrivit till andra. Alla tre var underhållande i sina mellansnack, men framför allt Dan drog ner många skratt. Jag minns inte hur det var på 80-talet när jag såg honom några gånger, men nu är han mycket rolig med sina anekdoter och små gliringar mot andra artister. Det var en spelning som gjordes i två set medan dagen så sakteliga övergick i skymning utanför tältet. Skuggor i skymningen om man så vill. Runt om fanns det på ett par håll vinodlingar och bara det är lite häftigt, att man i Sverige kan odla vindruvor och framställa vin. Svart kaffe höll mig pigg under den långa färden från Norge till Österlen och låten med den titeln levererades också från Dan Hylander, liksom Farväl till Katalonien och en hel del annat. Och Py sjöng bland mycket annat Kristall och Sista föreställningen. Det var en avspänd och småmysig tillställning där i det lilla cirkusliknande tältet och när Dan avslutade med låten Höst med ”till Eva så länge jag kan gå” inom parentes kändes det som att hösten nalkades. Regnet drog bort lagom till att konserten började, men när dimman drog in över vinfälten mot slutet var det lite av höstkänsla i augustikvällen. Skuggor i skymningen...