Tillbaka

När jag var som mest aktiv konsertbesökare någon gång i mitten på 2010-talet var jag på nästan 300 konserter eller festivaldagar (då var det ju flera spelningar på en gång) inom loppet av två kalenderår, men nu har det varit sämre med det. De sista konserterna jag såg 2019 var de två med Ulf Lundell på Berns 22/12 och 23/12. Efter det var det några turer till Kap Verde och så slog pandemin till och jag fastnade där fram till juni i år. De konserter jag hade biljett till under våren och sommaren 2020 blev alla antingen inställda eller framflyttade och jag kan ju inte säga att jag missade något i musikväg hemma heller eftersom allt plötsligt ställdes in. Jag såg om små evenemang där man kunde ta emot publik utifrån de aktuella restriktionerna, men sedan fanns väl ett tag inte ens det. Oavsett var det inte så att jag kände att jag missade något. Och inte har det lockat med det som varit efter hemkomst till Sverige heller. Det har ju annars så smått börjat öppna upp ändå, nu mot slutet i alla fall. Visserligen var det lite musikunderhållning på en del barer och restauranger i Santa Maria på Kap Verde under min långa vistelse där, men några riktiga konserter kan jag inte säga att det varit även om en del varit bra. Nej, det skulle ta ända fram till igår innan jag till slut var tillbaka i en konsertlokal för en riktig spelning. Så när som på två dagar var det därmed 22 månader sedan senast! Så långt uppehåll har det förstås aldrig tidigare varit sedan jag såg min första konsert 1980. Det som nu lockade ut mig till detta mitt första konsertevenemang på 2020-talet var premiären på John Holms turné och den skulle hållas i Alvesta Folkets Hus. Den här sommaren och hösten har varit väldigt speciell och trots att det bara handlar om runt sex mil dit var det här den längsta utflykten hemifrån jag gjort på de 4,5 månader jag nu ändå varit hemma. När det varit konsertlöst har inget lockat iväg mig någonstans och med rådande bensinpriser är det ju dessutom hutlöst dyrt att köra bil numera. Till Alvesta igår i alla fall alltså och det kändes bra att sjunka ner i en fåtölj och rikta blicken mot scenen. Det kändes bra att vara tillbaka på ett konsertställe och jag log lite inombords. Det här var nog dessutom första gången på närmare 40 år jag var i Alvesta Folkets Hus. Jag vet att jag och kompisar var och tittade på nyårsrevyn där åtminstone ett år någon gång under första halvan av 80-talet och om jag inte minns fel var min gymnasieklasskompis Bella med i ensemblen då. Jag minns också att vi som var på revyn var och åt pizza antingen före eller efter föreställningen och att åtminstone någon av oss åt en pizza som hette UFO. Det var en mycket stor pizza, med dubbla bottnar och fyllning mellan och lite grann med utseende som ett UFO om man hade lite fantasi. Men… det var en utvikning, ett minne som poppade upp. Nu var jag alltså tillbaka i en konsertlokal igen för första gången på närmare två år(!) och den som först äntrade scenen var Miranda Murre Eriksson, en lokal förmåga får man väl säga. Jag har sett henne en gång tidigare och det hon nu framförde lät riktigt bra. Första riktiga livelåten på alltså nästan 22 månader var en som hette Fågel, fisk, mittemellan (med eller utan kommatecken) och efter det kom en svensk version av Bob Dylans It ain’t me, babe (även där med eller utan kommatecken för jag ser att det står på olika sätt på olika ställen). Miranda Murre Eriksson gjorde några låtar ytterligare och hon berättade att hon släpper ett album i januari. Det lät riktigt lovande och hon kommer nog att spelas en del. Jag satte mig på en plats en bit ut mot kanten på vänster sida när jag kom in i lokalen och snett bakom på rad 2 satt bland annat Benny och Ingemar. Det var som jag förstått det de två som vid midsommar 2015 åkte ner till John Holm med lite sill och nypotatis eller vad det var för lämplig midsommarmat och då och där lyckades de väl övertala John att komma till den nära förestående Säljerydfestivalen för att göra en spelning. Han gick med på det, men det här var hans första riktiga framträdande sedan 70-talet och han ville inte att det skulle bli någon direkt annonsering (eller vad man ska säga) kring det. Det hela spred sig ändå lite grann och jag såg till att vara på plats när det var dags. Efter möjligen närmare 40 år satt plötsligt John där på en stol, på en scen igen. Det var på något sätt stort även om det skedde i det lilla. John Holm hyllades för sina skivor på 70-talet, men försvann sedan från det offentliga musiklivet och på något sätt blev han väl så lite legendarisk. Per Gessle och många med honom har talat väl om John Holm och Gessle har ju också gjort en coverversion av Johns Den öde stranden. 1988 och 1999 släpptes nya album med John Holm, men någon återkomst till livescenerna blev det aldrig. Inte förrän då på lilla Säljerydfestivalen 4 juli 2015. Den där midsommarövertalningen av Ingemar och Benny var så sett en kulturgärning eftersom John Holm efter det snart gav sig ut och turnerade. Han fick väl lite av blodad tand och det får man väl se som lite av en sensationell comeback efter att han varit borta från scenen så länge. Det var lite trevande med de endast fem låtar som framfördes i Säljeryd – det skulle bland annat fixas så att det var perfekt med ljudet – men det var en speciell känsla över att vara där. Ett stycke svensk musikhistoria om man så vill, av många en efterlängtad återkomst. Drygt sex år har gått sedan den där korta och enstaka julispelningen och när det nu var turnépremiär hösten 2021 kändes det inte alls trevande. John menade att det nu – med anledning av pandemin – varit så länge sedan senast att det var som att börja om på nytt, men nu backad av både gitarr, bas och trummor och i en del låtar även sonen Alex på munspel, var det klockrent. Det var mer fylligt när John nu hade band med sig och det var riktigt bra. Jag bytte sida innan det var dags för John och hans band eftersom ett textställ kom fram och skymde min sikt och de där texterna på stället bläddrades fram, men John tittade bara till på dem utan att behöva stöd under själva låtarna. Texterna satt där. Det var nog annars som det verkade åtminstone en del nytt. Annars var det förstås sådant som Den öde stranden och Maria, många mil och år från här och även från John en Dylanlåt på svenska. I hans fall var det A hard rain’s a-gonna fall som på svenska blivit Hård värld i hans version. Efter min flytt till högersidan satt jag på rad 2, snett bakom gymnasieklasskompisen Jörgen. Även han var på spelningen på Säljerydfestivalen 2015 och det var också Magazinets flygande reporter David som även han var på plats nu i Alvesta. Han berättade att han fått en intervju med John och för de som begåvas med den tidningen finns väl den intervjun att läsa där nu eller i taget. Spelningen var inte så väldigt lång, men fem kvart eller kanske 80 minuter var väl vad vi fick. Det verkade kännas bra för John att vara tillbaka på turné och det kändes för undertecknad bloggskrivare bra att vara tillbaka på konsert igen. Plötsligt händer det. Skillnaden för min del den här gången jämfört med i princip alla konserter jag var på under 10-talet var att jag nu inte filmade en enda låt. Det har blivit tusentals låtar filmade och det kan kanske vara kul att ha i efterhand, men det har i de allra flesta fall bara blivit att de blivit lagda på någon hårddisk, genomtittade en gång och namngivna eller på senare år nog inte ens genomtittade och namngivna. Det förtar en del av intrycket att filma och jag har nu bestämt mig för att lägga ner det. Inget är skrivet i sten, men så tänker jag i alla fall och det var faktiskt skönt att nu avnjuta en hel spelning utan att behöva ha visst fokus på filmandet. Några enstaka bilder blev det i alla fall och några av dem finns med här i inlägget. Lite av mellansnack blev det också och John berättade om restaurangerna i Kungsträdgården på 70-talet och att han var på Victoria kvällen när Ulf Lundell träffade sin blivande (första) fru, Barbro. Så blev det lite av Lundellkoppling även den här gången, 22 månader efter mina senaste konserter som alltså var med honom. John sjunger för övrigt tillsammans med Lundell i låten Sonjas vals från albumet Nådens år 1978, men det nämnde han inget om där i Alvesta. Omslagsbilden på det albumet är tagen av Lundells fru Barbro. Så är väl då cirkeln för tillfället sluten här. Det blev en pratstund med John och gitarristen Jesper Wihlborg efter konserten och det om lite av varje. John konstaterade att det är en konstig tid nu, men han verkade mycket tillfreds med att bege sig ut på turné. Både Jörgen och jag framförde att vi var nöjda med konserten och det känns ju bra att ärligt kunna säga det till artisten, att personligen kunna framföra det. Jag sprang för övrigt på John i Tingsryd för nu några veckor sedan och även då pratade vi lite grann. Han håller till i krokarna inte alltför långt från där jag bor. Nöjd var även Smålandspostens recensent Ola Claesson och jag tar mig friheten att bifoga bild på hans recension från dagens tidning. Närmare 22 månader tog det alltså innan jag såg en riktig spelning igen och det kunde varit en sämre omstart för konsertåkandet än den här kvällen med John Holm. Jag ska dra ner på farandet till konserter, men en del lär det väl ändå bli och frågan är väl nu bara vad nästa kan komma att bli. Det får visa sig. Eventuellt återkommer jag i ärendet. Tanken är alltså att jag ska sluta filma på konserterna, men på den där spelningen i juli 2015 gjorde jag det och av bara ett fåtal videor jag lagt ut på YouTube kan jag väl här bjuda på länkar till faktiskt två som jag lagt ut från den gången. Redan då var det också tal om en dokumentär om John Holm och för den som eventuellt ännu inte sett den färdiga versionen av den på SVT Play kan jag väl även länka till den här nedan. Den är väl värd att tittas på. Här kommer alltså tre länkar: https://www.youtube.com/watch?v=_RwNINy2fSg Maria, många mil och år från här, Säljeryd 2015. https://www.youtube.com/watch?v=h9Z7pE4wUyI Den öde stranden, Säljeryd 2015. https://www.svtplay.se/video/28101832/det-finns-sa-manga-vagar-en-film-om-john-holm Dokumentären på SVT Play, ligger kvar till 23/3 2022.