Tragedy

”It was a dark and stormy night…” brukar Snobben inleda när han skriver på skrivmaskin på sitt hundkojetak – och sedan har han väl svårt att komma vidare i texten. En mörk och stormig natt var det på Östersjön för 25 år sedan och tyvärr är det inte bara en del av en påhittad text av Snobben utan dessvärre rena fakta. Den natten förliste fartyget M/S Estonia i det hårda vädret och 852 människor fick sätta livet till, 501 av dem svenskar. I ett land som vårt som varit förskonat från krig i över 200 år är dödssiffran förstås enorm. I andra länder hade den givetvis varit det också, men här är vi inte ”vana” vid att så många dör i ett enda slag. Det är förstås något man aldrig kan vänja sig vid så missförstå mig rätt. Jag menar bara att det nationella traumat i den omfattande tragedin kanske blev desto större på det viset. Dessutom var det ju vanliga människor som omkom, inte soldater som på något sätt ändå sänts ut i krig till ett ovisst öde. Det kanske var en granne, en vän, en arbetskamrat, en släkting, en familjemedlem. Jag kan inte säga att jag minns riktigt exakt var jag var när jag hörde om katastrofen, om det var på radio i bilen eller om det var genom en kompis jag minns att jag pratade med. Jag vet i alla fall att jag för tillfället jobbade i ett projekt där långtidsarbetslösa skulle få stöttning i att återgå till arbetslivet och just den dagen minns jag vem jag skulle titta till och var den personen arbetsprövade. Den här fartygskatastrofen var liksom tsunamin ett antal år senare något som förstås berörde en hel nation (om vi nu bara ser till Sverige) och därför är det nog många som minns just var de befann sig eller vad de gjorde den där dagen då omfattningen av det som skett kablades ut i radio, TV och press. Av den nämnde kompisen fick jag veta att det bland de som funnits med ombord fanns fyra personer vi båda visste vilka de var. Det var inga nära vänner, men det var personer vi träffat och i olika grad kände och att det var människor man fram till kanske helt nyligen hejat på någonstans och kanske pratat med när man då sågs som fanns med bland de drabbade gjorde att alltihopa kröp än närmare. De fyra vi kände till var alla på samma resa, en slags transport med (tror jag) kläder och annat till något ställe i ett av de baltiska länderna. Det var en transport som hade med den lokala kyrkan att göra och med den som utgångspunkt hade de begett sig iväg tillsammans. Och de kom ledsamt nog inte tillbaka, inte någon av dem. Och så var det, både med Estoniakatastrofen och senare tsunamin, att det kändes som att i princip alla kände eller kände till någon som varit med om det som skett. Så uppfattade jag det i alla fall. Och naturligtvis var det hela djupt tragiskt. När jag var i Tallinn för nu ganska många år sedan besökte jag monumentet som blivit uppfört i åminnelse av katastrofen. Där kunde jag se namnen på de förolyckade och bland dem då de jag i olika grad kände. Där fanns också Pierre Isacssons namn, Pierre Isacsson då sångaren med basrösten som jämte alltså 500 andra svenskar omkom den natten. Senare har jag även besökt monumentet som finns på Djurgården i Stockholm, liksom det i Tallinn förstås gjort för att hedra de som dog den natten under färd mellan de två städerna. Ja, i sanning en stor katastrof och tragedi var det och det känns ofattbart att det nu gått 25 år sedan det hände. Tiden läker sår sägs det, men för de som hade riktigt nära och kära som försvann i djupet blir datumet förstås en smärtsam påminnelse varje år. Det var ett tag efter Estoniakatastrofen som man verkligen drog sig för att bege sig ut på havet med något stort fartyg och med i bakhuvudet finns det väl fortfarande, men exempelvis kryssningsåkandet har väl aldrig varit större än det är nu. Risken torde också vara mycket liten att sådan här katastrofer inträffar igen, men det finns med i medvetandet. På det mer banala planet var det så att TV-serien Rederiet just börjat sända en ny säsong och med dess handling så uppenbart i samma miljö som Estonia stoppade man serien tillfälligt just efter att Estoniakatastrofen inträffat. Det kändes lämpligt. Men nästa vecka var serien igång och så är det ju trots allt, att livet måste gå vidare.     En chockerande och ledsam dag var det onekligen den 28 september 1994 och det har alltså nu gått ett kvarts sekel sedan dess. Må inget liknande hända igen!